Hjälp mig! Mamma?

Tja.. du låter vasinnigt ung i ditt tänkande... det finns ju bra psykologer o liknade som kankse kan hjälpa dig?

Tilläggas kan att jag är student och hittar på mycket med mina vänner, så lever ju som en ungdom också. Vill bara inte behöva leva i två så skilda världar och, ja jag vet inte. Vill typ bara få höra att det går. Att man klarar det. Vill så himla gärna vara med honom. Vill verkligen inte vara så arg och upprörd som jag kännt mig den här morgonen..

Jag förstår att jag kanske låter extremt barnslig. Men snälla ha i åtanke att jag just nu är upprörd, det är inte så här alltid. Jag tycker så mycket om hans barn det är liksom inte det det handlar om.. 

Ja det kanske det gör, jag tänkte dock att en första start var att se om det fanns någon som hade något de kunde säga för att hjälpa.

Sorry men det låter inte som att du är redo för ett sånt här förhållande. Jag kan inte säga att jag tror det kommer gå, för det tror jag inte. Ni är på helt olika ställen i livet och ibland räcker det inte med att du gillar hans barn eller att man älskar varandra.

Du är för omogen för att vara i detta förhållande helt enkelt. Inget fel med det när man bara är 23. Men om du ska vara lycklig så behöver du skaffa dig nån på samma nivå som dig . Din kille är pappa och 33, han kommer aldrig att leva nåt ungdoms/studentliv med dig så är det bara.

Som jag ser det finns det två separata problem i det hela. 

Det första problemet är att du och din kille inte är familjen, det är han och hans ex som fortfarande "leker" familj. Hon bestämmer över honom och nu ska dom köpa hus ihop?
Nej, som kvinna över 30 skulle jag inte acceptera det, så det har inget med att du är omogen att göra.
Självfallet vill man leva med sin man, inte med sin man och hans ex och hennes fru och.. och.. och..
Hade jag hamnat i den sitsen hade jag sagt som det är, jag vill inte gå vidare med dig om det innebär att jag även måste leva tillsammans med och vara styrd av ditt ex.

Den andra delen av problemet är att ni inte är på samma plats i livet.
Du vill så mycket som han förmodligen redan gjort och känner sig klar med. Det går inte att göra så mycket åt det. Och jag tycker inte att vare sig du eller han ska behöva göra avkall på något som definierar den ni är här och nu.

Du säger att ni är själsfränder, men kanske ska du omvärdera det ordet.
Ni har litet gemensamt, inga gemensamma intressen, och han har helt klart en annan syn på förhållande än vad du har.

Jag skulle nog omvärdera förhållandet och se till vad JAG BEHÖVER OCH VILL. Kan din kille inte leva upp till det finns det inte så mycket att göra.
Sen är det ingens fel att det är som det är, men ibland lyckas man bara inte.  

Du måste acceptera läget. Antingen inse att du kommer få leva ditt studentliv på egen hand och växla med hans liv (som du gör nu), anpassa dig efter honom och mogna en smula eller helt enkelt gå isär då ni är på helt skilda nivåer.

Jag ser också flera olika separata problem. Ett problem med exet, ett problem med barnet och ett problem med olika livsnivåer. Troligheten att du lyckas ändra alla dessa "problem" så pass att du faktiskt är nöjd i långa loppen känns vääääldigt liten. Ibland så räcker det inte med kärlek.

Du får väl helt enkelt skriva upp för och nackdelarna med förhållandet. Men redan nu känns det som att fördelen (att ni älskar varandra) inte är tillräcklig för dig, egentligen.

Alltid svårt att ge råd, men jag vill bara säga att Det är helt OK at känna som du gör. Alla dina känslor är helt OK och jag tror att det skulle kunna hjälpa dig att må bättre om du tillät dig själv att känna dig arg, ledsen, svartsjuk osv. Det innebär dock inte att du ska bete dig irrationellt och bli styrd av dessa känslor. Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Jag var 22 år när jag blev ihop med min 19 år äldre sambo och fick hans två barn och en lämnad exfru på köpet. Efter 1,5 år flyttade jag in i det hus som de köpte tillsammans. Jag kände och tänkte precis som du, och gör det fortfarande ibland. Också min familj har varit skeptiska och försökt få mig att lämna honom eftersom de sett att jag haft det jobbigt. Mig hjälper det att tillåta mig själv att känna denna ilska och svartsjuka. Jag har också varit väldigt tydlig med hur jag vill att min sambo ska stötta mig. När jag känner svartsjuka eller ilska över att bli bortprioriterad kan jag säga det till honom och han förstår och tröstar. Jag säger det dock inte argt eller anklagade. Vi har båda, numera, inställningen att även dessa känslor måste få finnas, men att de är tillfälliga och inte konstanta. Mitt råd är alltså att tillåta dig att känna det du känner - det är helt OK och normalt och jag tror att många bonusförlust kan känna igen sig. Se också till att känna efter och stå upp för dina behov. Det går att stanna kvar i en relation OCH tycka att det är jobbigt! Boktips: "Himmel, helvete och allt däremellan" av Anna Kåver.

Jag tycker inte det du skriver är så omoget. Jag tror många känner exakt som du i olika mängder. Jag har själv gjort det till och från och jag hade kunnat vara din mamma!

Du vågar formulera det du känner. Däremot så är det ganska destruktivt att ha så mycket negativa och arga känslor.

Du måste du vara ärlig mot din kille. Givetvis måste han »uppoffra« sig också! Anstränger du dig för att vara (som du skriver) förortsmamma varannan vecka så får han lov att gaska upp sig och vara mer i ditt liv de andra veckorna. Givande och tagande.

Jag och min sambo – alltså nästa dubbelt så gamla som du – lever exakt så. Varannan vecka är han präktig pappa (och jag är iofs inte så mycket mamma då utan hårt arbetande och utövandes min hobby) och de andra veckorna är han min lättsamma sambo. Han trivs enligt egen utsago bra med den varierade tillvaron!

Mitt andra råd till dig är att kanske söka professionell hjälp. Om du verkligen vill satsa på relationen. Få medel och hjälp att hantera situationen.

Jag är 40+ och hade dragit fortare än en avlöning ifrån det förhållandet.
Köpa hus med exet och dennas sambo? NEJ!
Exet ringer varje dag och tom vill bestämma middagen? NEJ!
Flytta in till killen? NEJ!
Känna sig som ett tredjehands val?
NEJ!

Ts du ville inte höra att du ska göra slut eller liknande, men vad ska man liksom skriva om ett förhållande som är ett enda stort NEJ!
Jag tror faktiskt att om du dumpar honom nu och tänker tillbaka på denna tiden och 5-10 år, så kommer du bara att fråga dig varför du inte gjorde slag i saken tidigare.