Han vill inte träffa sitt barn?

Han har ju aldrig haft någon kontakt med erat barn, hur kan han då sakna och vilja umgås med det tänker jag. Bara för att man har blodsband betyder det inte att personen automatiskt känner de känslor som man tycker dom borde. Tror stämningsansökan hade med något helt annat att göra än att han saknar sitt barn, man kan inte sakna någon man inte känner eller vet något om enligt min åsikt. Jag hade släppt det om jag vore du. Visst att ett barn har rätt till sin pappa men då ska det vara en riktig pappa som finns där hela tiden som en manlig förebild som barnet får något utav. Inte en främling som kommer och går, då kan man likabra hävda att en random killkompis är minst lika viktig. 

Jag förstår hur du menar och har även tänkt lite i de banorna.. Problemet är ju att han kommer i perioder och ska då ha allt, vårdnad, varannan vecka osv. För att en dag bara försvinna i flera månader. Vad ska jag göra vid dessa tillfällen? Bara vara öppen och låta honom komma och gå? Känns så elakt mot barnet, det är så otryggt och att barnet då tidigt lär sig att pappa går inte att lita på osv. Tips hur jag kan hantera situationen?

Svårt för mig som inte är i den och som inte kan lagarna. Känns fel att säga att du ska neka honom men samtidigt känns det mer rätt. Hade det varit mitt barn och han plötsligt kommit så hade jag frågat varför? Varför ska han träffa barnet? Har han tråkigt? Jag hade nog bett honom att snälla släppa barnet, t om gått med på att stoppa underhållet och bara klippa banden. Jag tror som sagt att hans ryck att helt plötsligt vilja inte kommer från en genuin önskan att vara med sitt barn utan från något annat.. vad som helst.. ge igen, har tråkigt, någon har sagt något, temporär flickvän som pushar, osv osv osv.

Han har det inte i sig, han har inte rätt känslor och då tar han sig inte tiden och energin, då får det va.

Men det är som sagt jag, och jag är inte i din situation. Så det är bättre att du känner efter själv, pappor i all ära men det där är ingen pappa. Det är en sperma donator i stort sett. Vad med hans föräldrar har dom intresse?

Klart barnet ska få träffa sin far varför inte? Ja barnet kanske lär säg att pappan försvinner ibland men vad gör det då? Livet är ju så en del kommer en del går tillslut vill inte barnet träffa pappan alls då kan pappan bara skylla på sig själv, om du gjort vad du kunnat. Sen när barn blir 3 och äldre så brukar de flesta pappor bli mer delaktiga i barnets liv

Pisspappa..du kan bara vara till mötesgående,när han väl vill träffa barnet. Någon vv är det ju inte tal om på länge.

Är du knäpp eller? Det är ju ren känslomässig tortyr för ett barn. Jag var själv ett barn i en sådan situation och vet hur mycket jag led, och nu är min son i den sitsen och jag ser verkligen hur han mår dåligt av det. Ditt råd grundar verkligen för otrygga, känslomässigt skadade, barn..

Du ska kräva ett underskrivet umgängesavtal varje gång han kommer och vill ha umgänge och skriv ner VARJE gång han avviker eller kommer sent utan giltligt skäl och utan att meddela.

Kräv också, som du verkar ha gjort, dagumgänge tills barnet lär känna honom, kräv engagemang, backar han är det hans problem. Barnet ska skyddas från såna velputtar men du ska ändå uppmuntra till umgänge, dock, ge upp att jaga honom och försöka få till det (om det är vad du gör) för det GÅR inte, jag höll på i 7 år och mådde därmed sämre och blev en inte alltför rolig mamma emellanåt eftersom jag ju inte kunde kräka ur mig till barnen att deras pappa är en idiot.

Se till att du och barnet har det bra, uppmuntra umgänge när pappan kommer och vill, men kräv som sagt ett ordentligt planerat umgängesavtal eller att pappan träffar barnet, tillsammans med dig, i en park eller liknande annars.

Min undran är om det är så att pappan kommer med umgängeskrav när han träffat någon ny kvinna? En del män använder tyvärr ett barn som raggningsknep...

Jag har varit barnet vars far kom och gick lite som han ville.
Eller han skulle ha oss var tredje helg. Vissa helgen dök han inte upp, vissa helger dök han upp och hela bilen full av öl och spritflaskor, många helger ryckte farmor och farfar ut och hämtade oss istället.
Det gör så ont att som barn ha packat väskan själv (jag var ju lite äldre) och stå där i hallen och vänta och vänta och vänta. Det gör så ont för barn att gång på gång på gång bli svikna.

Nä fy för föräldrar som gör så mot sina barn!
Bättre de försvinner ur barnets liv helt för barnets bästa!
Dessutom får den närvarande föräldern vara den som gång på gång plocka upp och pusslar samman sitt barn. Som får ta sorgen och ilskan över sveken, som får försöka trösta och förklara utan att för den delen lägga in någon värdering i vad den icke närvarande föräldern gör eller tala om vilken stor skit denne är.
Den är en enorm sorg för den närvarande föräldern att se sitt barn slitas itu av sorg, förvirring och skam. Många barn tar ju det på sig själva att den icke närvarande föräldern itne vill träffas. 

Tack för alla svar. Jag vill som sagt inte att han ska komma och gå, för som vissa sagt det plågat barnet. Speciellt ju äldre barnet blir. Men vad kan jag göra i dessa tillfällen? Har försökt avskrivit allt, men inte. Har sagt till honom att få själv välja de dagar som passar honom så de kan få bestämda dagar att träffas. Då får jag bara som svar att vi inte ska utveckla till något för framtiden. Jag ha sagt okej att det endast är för umgänget ska fungera. Har då fått som svar att vi ska ha delad vårdnad för att han ska kunna träffa sitt barn, annars kan han omöjligt knyta an till barnet(?!?!) detta har jag dock nekat. Anser att han inte kan ha vårdnad nät han struntar i sitt barn. Hans familj ligger på, vad jag vet. Men de tror att han träffar barnet väldigt ofta. Skyller på att Det är fel på mig som vägrar släppa mitt barn, därför är barnet väldigt blyg med pappan. I själva verket Det för att det knappt träffas. Han kan komma och säga att han pratat med sin familj och att han verkligen vill vara delaktig nu, han kommer ca 5 gånger sen är han "upptagen" igen.. Flickvän vet jag inte om det finns. Jag vill verkligen inte att barnet ska lida av hans beteende. Som anonym Skrivit, hur ska man som Förälder göra för att förhindra det? Jag blir ledsen av att läsa texten. Skulle inte klara av att se mitt barn såras av sin egen far!! Kan jag kräva något? Hur kan jag göra för att han ska förstå?