Vill testa min teori om hur rätten dömer :)
Hej
Min teori är helt enkelt att rätten oftast dömer att det ska fortsätta vara så som det naturligt är eller om förändringar skett, har kommit att bli inför tvisten. Jag vore tacksam om ni alla som kan nåt om detta kan yttra er, det vore väldigt intressant.
För tydlighetens skull ska jag dra några exempel ur verkligheten.
1. 50/50- boende råder men mamman bestämmer sig för att behålla barnen eftersom de visar en stark motvilja mot att åka till pappan. Pappan anklagas för att vara arg och våldsam (inte sant). Pappan vet varken ut eller in men vänder sig till advokat för råd. Rådet han får lyder "ligg lågt" och stäm. I rätten döms barnen till mamman.
2. 50/50- boende råder och mamman behåller inte barnen hos sig, trots att de visar stark motvilja mot att åka till sin pappa eftersom de upplever honom som opålitlig, hotfull och kontrollerande. Mamman har erfarenhet av pappan och vet att han skulle föra ett jäkla liv om hon behöll barnen och därför försöker hon gå "rätt väg" (också råd från advokat) och stämmer. Resultat: : familjerätten gör knappt några barnintervjuer och rätten har ingenting att gå på så barnen får fortsätta med sitt bedrövliga 50/50-boende.
Dessa två fall är äkta.
Min tanke är alltså att det krävs en hel del bevis för att rätten ska ändra någon situation som uppstått av naturen. Och nu menar jag oavsett vad som är barnens bästa. Jag vet att rätten alltid ska ta hänsyn till barnens bästa och låta dem komma till tals osv men så går det ju inte till i verkligheten. I verkligheten så är de intervjuer som sker med barn inför en MUF exempelvis mycket olika.
Har ni erfarenheter åt detta hållet eller är jag helt ute och cyklar? Tacksam för alla svar.