Det klart att man kan sakna sitt jobb, det betyder ju inte nödvändigtvis att man ska/bör/behöver återgå till att faktiskt jobba så pass tidigt.
Det blir väldigt omständigt om bebisen tex ammar, och om bebisen är van att mamma är hemma och har en primär anknytning till mamma så kan det också bli väldigt jobbigt med separationsångest och mycket gråt när pappan plötsligt ska vara hemma själv med bebisen. I synnerhet just vid 3 månader vill jag påstå, eftersom nästa fas i anknytningsprocessen börjar då. (3 månader, 7-9 månader, 18-22 månader är tre åldrar som är väldigt kritiska rent anknytningsmässigt).
Jag hade planerat att börja jobba 1-2 kvällar i veckan när min andra var ca 6 månader. Men det gick inte det heller, eftersom hon inte ens då var villig att äta något annat än endast bröstmjölk. Så jag var tvungen att skjuta på det tills jag säkert visste att det skulle gå bra att vara borta.
Det som är viktigt att komma ihåg det här första året är att även om man själv skulle vilja en hel massa så är det ändå bebisen som måste gå i första hand, och föräldrarnas viljor och behov behöver få stå tillbaka ett slag. Självklart går det att få det att fungera ändå, särskilt om du inte alls ammar och bebisen redan från start varit van med att pappan sköter om bebisen mycket. Men jag vill också visa på att man många gånger behöver backa med sina egna önskningar till förmån för bebisens behov. Man har trots allt ett barn nu, det är ett väldigt stort ansvar och man kan liksom inte bara säga "äsch det här var jobbigt och tråkigt, jag skiter i detta nu vill jag jobba istället". Det är ganska ansvarslöst och naivt.
