VV med 0 samarbete - går det?

Min mans barn bor var 14e dag hos vardera förälder och det fungerar utan att ha någon som helst telefon eller samtal öga för öga -kommunikation med mamman.

Mail en gång i veckan om nöden kräver så och telefonsamtal om det är absolut livsavgörande för barnet eller den förälder som har barnet hos sig.

Barnet lämnades förr på skola, fritids, dagis på vardagen som barnet skulle till resp. förälder för att just undvika bråk då barnet var närvarande och det var för just barnet avskydde mammans tjafsande mm och blev stressad av hennes beteende mot pappan.

Vi har aldrig förstått oss på varför man ska ha kontakt mellan föräldrar när det inte behövs!

Nu fungerar detta hos oss men det krävdes ett antal ggr hos familjerätten och ett avtal via advokat för att biomamman skulle förstå innebörden med och för barnets psykiska välbefinnande vid vxlvis boende.

I en situation som er, där föräldrarna inte alls kan kommunicera, har jag svårt att tro att tingsrätten skulle döma till växelvis boende. Det låter dom om ni lyckades få igenom en frivillig överenskommelse och inte att tingsrätten dömde till växelvis.

Fört att man är två vuxna människor som har tagit beslutet om att ha gemensamt ansvar för ett barn i minst 18 år framåt. Smått chockerande hur många som tycks missa den biten. 

För mig är det fullkomligt obegripligt hur man kan leva sitt liv och helt undvika att träffa sitt barns andra förälder för att man inte klara av att samarbeta. Som att barnet inte skulle förstå varför föräldrarna inte träffas, vilka förebilder till föräldrar det stackars barnet har!

Så - hur skule då en Tingsrätt döma i ett sånt här fall? Med två föräldrar där boendeföräldern är osäker på om det kan fungera eller inte för att umgängesföräldern vill välja bort att samarbeta samt försöka se till att sabba för henne där det går.

Men där umgängesföräldern i övrigt är en bra förälder under omvårdnadstiden?

Döms det till varannan vecka under dessa förutsättningarna?

När umgängesföräldern även uttryckligen vill:

1. Ha kvar ett umgänge med fr-sö ( inte lämning måndag för då skulle boendeföräldern kunna utnyttja hela helgen till att åka bort) Detta borde tas bort  efter som att överlämningar mellan föräldrarna präglas av tystnad och osund stämning vilket barnet borde få slippa.  

2. INTE vill ha "normalt" lovumgänge med vartannat lov och fyra sommarveckor. ( Skulle ge boendeföräldern tid för ett eget liv) Nä - då är det bättre för barnet att HELA sommaren flacka några dagar hitan och ditan och aldrig få stanna längre på ett ställe än två veckor i sträck EN gång!

3. Vill i det längsta i stället ha utökat vardagsumgänge med umgänge både den jämna och udda veckan i stället för att förlänga den ena veckan rejält. ( Inte för att han är mån om att träffa barnet oftare, utan för att hindra boendeföräldern från att kunna åka bort veckovis med barnet på egen semester)

4. UF är kort och gott den som vägrar samarbetssamtal och inte ens svarar på direkt tilltal medan BF bara har barnets bästa för ögonen samtidigt som hon vill få till ett schema utan kryphål för att slippa ideliga försök till sabotage från UF. BF  har aldrig försökt dra ner på eller vägra umgänge - tvärtom velat ha mera och sammanhängande umgänge och mera lovtid för att båda föräldrar ska ha möjlighet till ordentliga lov med barnet. UF är inte intresserad av detta eftersom han vill ha kvar medel för att styra och ställa över BF:s liv och valmöjligheter.

Tyvärr intet nytt under solen...     

           

Det är ju självklart jättesynd att föräldrarna inte tycker bra om varann men seriöst.. Det är ju omöjligt att uppfostra ett barn utan att vara medveten om vad som sker i barnets liv varannan vecka.
Att man inte kan kräva av två vuxna människor att dom skall älska varann i nöd och lust kan jag acceptera, men att inte kunna vara överens och diskutera regler, läggdags rutiner och alla andra dagliga problem och glädjeämnen är ju snudd på barnmisshandel. Särskilt när det gäller ett sådant litet barn!
Sätt krav på honom, han borde ju också vilja barnets bästa.

Måhända han vägrar om det bara är "jag vill, jag vill" från din sida? Samarbetssamtal kan man ha for att båda ska kunna säga saker och tycka till om vad som skulle funka bäst.

Visst går det att ha varannan vecka utan att ha särskilt mycket kontakt (och enbart via mail). Och vill man ha lugnt i stugan så kan det just vara bra att lägga ner detta med "samarbete". Det är egentligen inte så mycket man behöver samarbeta kring. Den som för tillfället har barnet är den som svarar för den vardagliga omsorgen, på sitt sätt. Finns det bara ett detaljerat avtal med exakta tider och dagar och överlämningar via dagis/förskola/skola så kan det bli lugnt i stugan. Visst är det inte optimalt men det är sannerligen inte ständigt tjafs/bråk/vårdnadstvister heller. Och har man att göra med en konfliktdrivande mamma eller pappa så kan det vara enda och bästa sättet att få något slags lugn för barnet/nen och en själv.

Lycka till! 

Det är inte omöjligt och nej det finns mammor och pappor som inte vill barnets bästa. Jo visserligen kanske de tror att de vill det men de kan inte se att det är deras eget bästa de sätter främst utan att bry sig om eller förstå att det är barnet som kommer i kläm. Och att ställa krav på en sådan individ hjälper sällan utan det är bara tydliga och fasta gränser som fungerar någolunda.

 

Det är inte barnmisshandel att inte veta exakt vad barnet har gjort på den andre förälderns vecka. Det är barnmisshandel att inte ge sina barn mat eller låsa in dem i garderober. Vi kan väl kanske hålla oss lite realistiska i diskussionen?

När barnen är små så stämmer det du skriver. När de blir större behöver man kunna kommunicera. Kan man inte det så kan det bli jäkligt svårt för barnen att bo varannan vecka med mamma och varannan med pappa.

Ts, om jag var du skulle jag yrka på utökat umgänge, precis som du själv är inne på. Det är en bra början för att sen kanske kunna ha växelvis boende.

Men att kommunicera kan ju vara mailledes, det får man inte glömma bort! Och har man en fungerande mailkonversation så behöver man inte alls prata om ditten och datten ens med tonårsbarn. Blir det stora allvarliga problem så är det klart man får prata om det per telefon eller IRL, men vardagens "små" bekymmer kan man definivt lösa per mail.

Jag har en jättebra relation med mina barns pappa, men då han har udda arbetstider och inte alltid går att få tag på så har vi mycket av vår kommunikation per mail. enklast också då allt finns skriftligt och det inte behöver bli några pmissförstånd. Så vi har en väl fungerande relation, jag skulle säga goda vänner, men vårt samarbete är mycket per mail av praktiska skäl.

Min make och hans ex har en skitkass relation, och deras kommunikation sker enbart per mail för att undvika konflikter och missförstånd, och det samarbetet fungerar också bra - det mesta runt barnet är nuera komplikationsfritt och barnet är tryggt både hos mamma och pappa.

Så att säga att vv inte funkar om man bara har mailkontakt tycker jag utifrån mina erfarenheter väldigt missvisande. Man måste kuynna föra en dialog, men den kan vara skriftlig, och behöver inte heller vara flera gånger i veckan.

Visst kan man maila, jag skrev att om man inte kan kommunicera så ska man inte ha växelvis. Men, man måste också ha en vilja att samarbeta kring barnet. Om barnet vill börja spela gitarr, träna friidrott osv så måste man kunna diskutera det, via mail eller genom samtal. Barnen ska inte bli lidande av att föräldrarna inte kan/vill komma överens.

Håller helt med dig, men att kräva att den mesta dialogen går via mail är inte alltid en ovilja att komma överens, det var bara det jag menade.
Att en vilja att kommunikationen skall ske via mail tvärtom kan vara ett sätt att faktiskt få samarbetet att fungera genom att hålla den skaligare och mer fokuserad på det som rör barnet.
Och man kan ha ett fungerande samarbete utan att ha detaljerad insyn i barnets liv de veckor det är hos den andra föräldern. Som sagt - fritidsintressen, läkarbesök, mediciner etc går utmärkt att sköta via mail.

Och det var det Anonym skrev i inlägg #7 som jag uppfattade att du svarade på, H8him:) Men vi är helt överens i sakfrågan!

Snälla kommunicera med era ex. prata ut och får det rätt för era barn skull. Ta hjälp med någon!  

Jag är ett barnbarn till morföräldrar som skildes och de pratade aldrig ut eller kommunicerade efter det.
Det påverka alla runt omkring, i hur många år som helst. Typ vid bröllop, konfirmation, student och så klart alla kalas. 

Har vi dem på samma fest idag så gå alla på nålar runt omkring och väntar på bråket.  Även om vi säger ifrån så hjälper det inte. Egentligen skulle någon säga ifrån när de skildes och bett de kommunicera och rett ut allt då.

TS kan du inte be någon säg till honom på skarpen typ hans mamma eller någon annan som han lyssna på.
Både han och barnet förlora så mycket på att det inte fungera och även du.

Vi är helt överens. I vissa fall är mail bättre än samtal och jag tror många skulle bråka mindre om de kunde hålla sig till att maila.

Precis. När allt finns i mail så är det också så otroligt mycket enklare att välja sina krig, eller helt enkelt strunta i att svara på påhopp och dravvel och bara svara på, och berätta, sådant som har med barnet att göra. Och i slutänden så kanske alla parter "lär sig" att hålla även en kommunikaton per telefon utan att kasta skit på varandra.

Och när det gäller kalas, avslutningar och dylikt så behöver man inte vara bästisar och bundisar där heller, men man får lära sig att vara på samma plats emellanåt. Även på samma plats som bonusföräldrar till och med. Man får väl uppföra sig vuxet och hövligt, men man behöver inte sitta tillsammans. Det kan funka ändå.

Du har helt rätt! Att lära sig andas lugnt och att acceptera att exet (med ev. ny) finns runt samma bord, i samma lokal osv men att man inte behöver prata utan det räcker med att säga hej och uppföra sig hövligt är nog den bästa övningen man kan göra tror jag.

Du tolkade helt rätt! Jag skrev mycket riktigt inte  att man inte behöver kommunicera utan att man inte behöver göra det så mycket och då enbart via mail :)
Tanken är god i en hel del fall hjälper det nog också. Jag tror dock personligen att det finns två typer av konflikter. De som grundar sig på sårade känslor och 'missförstånd' och de där den ena (eller ibland tyvärr båda) bara inte kan komma vidare (ändra sin konfliktdrivande personlighet). Och i de senare fallen får man nog bara se till att minimera kontakten och konflikterna, dvs mycket riktigt välja och begränsa sina krig  till ett minimum.
   

Men här är ju ett helt annat problem än att de inte kunde samarbeta runt barnen. Här är ju uppenbarligen två vuxna som inte kan agera vuxet ens på enstaka sammankomster. Att bråka på andras fester är otroligt ohyfsat och kan de inte klara av att hålla sams en kort stund eller undvika varandra så får de väl stanna hemma.

Och vad ska hans mamma säga till om på skarpen menar du? Att han skall kommunicera på det sätt TS kräver, annars är det inte att kommunicera? Man kan inte hävda att någon vägrar att samarbeta om man inte själv anstränger sig att samarbeta/kommunicera på det sättet den andre vill. Då skapar man lika mycket samarbetssvårigheter själv.

Det var FR väldigt tydliga med till makens ex. Att bara för att han inte går med på att prata med henne varje dag och ger detaljinfo om barnets vardag hos honom per telefon så har de inte samarbetssvårigheter. Att han vill ha kommunikationen via mail för att undvika bråk och missförstånd är inte detsamma som att han försvårar samarbetet... Att hon däremot vägrar att kommunicera via mail, som ju då ses som en bra kompromiss för att undvika bråk och missförstånd som leder till ännu fler bråk, gör att hon skapar samarbetssvårigheterna... När hon insåg det så har kommunikationen via mail fungerat så gott som komplikationsfritt under flera år. Utan att de "har talat ut". Men uppträda civiliserat kan de båda. Oftast.