cosinus skrev 2012-07-05 22:24:08 följande:
Ok, här kommer mina spekulationer:
- Varför många bebisar sover så ojämnt, ryckigt och lättväckt under kanske första året och sen plötsligt börjar sova tungt och hela natten?
Jag ha haft 1 av 4 som inte gjort det och han mådde helt kalasbra i magen. De andra har haft ont i varierande grad i magen och därmed störts lättare. Så det är väl till viss del omognad hos barnet, sen tror jag det påverkas av andra faktorer också. Förr lindade man ju t ex barn och mina har sovit bra om de haft det trångt eller legat på mage. Då har de mått toppen men det är ju big no no nu men jag tror knappast någon förr lät bli att låta ungarna sova som de trivdes bäst. Samt att man nog bar barnen mycket mer och även så är min erfarenhet att de sover riktigt bra.
- Varför många barn (typ 2-7-årsåldern) är så oerhört gnälliga, varför finns den där gnällrösten så att säga och varför är de så svårtillfredsställda?
Det här tror jag var skillnad förr, har du ett inrutat liv där allt har sin plats och alla, även barnen, sin uppgift för allas välmående så tror jag gnället till stor del uteblir. Mycket gnäll kommer sig av tristess, iaf i den här familjen. Får barnen vara med och hjälpa så gnäller de otroligt sällan, däremot sliter jag mitt hår ;)
- Varför har en del små barn sådant oerhört närhetsbehov och andra inte? Varför är inte bebisen med stort närhetsbehov egentligen nöjd med att ha föräldern inom synhåll utan kräver fysisk kontakt?
Helt oventenskapligt om jag nu ser på mina så är det den nöjda bebin som sov gott och inte hade ont någonstans som kunde ligga själv när han var liten också. De andra som varit mer missnöjda och haft magproblem har haft betydligt större närhetsbehov. Förmodligen för att de alltid haft lite ont men med närhet så har det iaf tröstat tillräckligt för att de inte ska skrika just då.
- Varför många små barn har så oerhört svårt att sysselsätta sig själva? Jag läser ju ofta i trådar i det här ämnet att det inte är konstigt att barnet inte kan leka själv, det är ju så litet, men hur stämmer det egentligen överens med barns medfödda nyfikenhet och upptäckarlusta? Varför kan de plötsligt leka bättre själva vid viss ålder?
Samma svar som på frågan om gnällighet, de har ofta ingen given plats i familjen för att hjälpa till med saker. Barn vill hjälpa till och göra samma som vi gör. Om du sätter 10 ungar på att räfsa en hel lägda med hö så tror jag ingen gnäller över att de har lite att göra. Däremot kanske inte alla 10 räfsar klart utan några smiter väl iväg och gör roligare saker, men nog hittar de på sysselsättning som alternativ till hö-räfsandet. Men barn har ofta för lite att hjälpa till med i dagens samhälle och har dessutom de enkla vägarna som tv och dator att ta till så de har iiiiiiiiiiinget att göööööööööra allt som oftast. När jag var barn hade jag aldrig så lite tråkigt och så lätt att sysselsätta mig som de två veckorna vi var på min morbros bondgård. Inga tekniska prylar fanns i vår lilla sovstuga men man kunde till förbannelse räfsa hö, bygga kojor i hö, mata kor med hö, få åka traktor som samlade hö och klättra i roliga maskiner som var till för hö (fast det fick man eg inte).
1. Det där med att de som mår bra sover bra låter ju väldigt troligt. Men om det är så borde ju sjukvården/Bvc osv vara mycket mer uppdaterade på det, för det kanske är oerhört många som skulle kunna få hjälp att få en bättre sömn det första året än vad de har...?
2. Ja, gnällighet kommer delvis av tristess, ja. Men jag upplever i alla fall med vår treåring att det är väldigt gnäll och bryt hela tiden vissa dagar/perioder, och det även mitt i en rolig aktivitet. Tex idag har vi haft en jättebra dag, varit på stranden med en annan familj, hon har fått uppmärksamhet, massor med lek, utevistelse, rörelse osv. Men ändå blir det gnäll för minsta, minsta lilla grej som går emot, det räcker att skon sitter lite fel så gnälls det. Skitjobbigt rent utsagt. Jag känner att jag ägnar hela dagarna just nu åt att berätta för henne hur jobbigt jag tycker det är mer gnället och hur onödigt det är, hon måste ju vara grymt less på att höra det...
3. Mina två barn är extremt olika vad gäller närhetsbehov. Den yngsta blir extremt närhetskrävande när han är sjuk eller mår dåligt men även i hans bästa perioder vill han gosa, gosa och gosa. Jättemysigt förstås men fascinerande. Sen är nog vår äldsta i och för sig extremt ogosig av sig så det är kanske fel att jämföra just våra två.
4. Men varför är det just små barn som har så extra svårt att leka själva? Det verkar ju vara mer regel än undantag första åren?
)
