40-årskris någon?

Ja fy fan vilken 40-årskris jag hade! Den varade i säkert 4 år och blev bara värre och värre ju närmre 40-årsdagen jag kom. Livet kändes passé och höjdpunkterna hade jag bara missat, nu var det bara sjukdomar, åldrande föräldrar kvar och maken skulle lämna mig för att hitta någon yngre...

Nå, 40-årsdagen kom och jag överlevde! Ärligt kan jag säga att veckan efter hade 40-årskrisen gått över och nu är livet bättre än någonsin. Nåja, jag var snyggare när jag var 20, det ska erkännas men än raggar karlarna på mig när jag går på krogen - och det har blivit viktigare med åren att de faktiskt gör det.

Själv är jag sladdbarn så jag har alltid legat långt efter och känt mig som lilljäntan så jag har aldrig fått några sådana kriser. Syskonen var båda runt 50 när jag blev 40... Däremot så fick jag missfall tre veckor innan födelsedagen så det blev en annan sorts kris. Så jag firade inte födelsedagen officiellt men vännerna ordnade möhippa med lugn spakväll så jag blev firad ändå... men mer passande efter missfallet. Så visst fanns tankar om barnlöshet men vi stod även i kö för adoption så det fanns en ljusning i siktet. Ett barn var liksom det enda vi begärde i det läget så jag hade större kris över att inte hinna adoptera innan den magiska svenska åldersgränsen för adoption än för jämna tiotal. Rent åldersmässigt har jag mått bättre och haft roligare ju äldre, tryggare, och bättre jobb jag fått med åren Eftersom jag även fått ordning på vikten så är jag snyggare nu än när jag var 20

Fyller 40 i oktober och jo, någon slags 40-års kris har jag nog. Som Kjellgren skrev livet känns passé, allt "roligt" är över och nu är det försent att göra nåt.. Sen vissa dagar känns det som att jag kan göra allt möjligt trots min "höga"ålder... :)