Äntligen...

Efter att ha gett upp hoppet om syskon till våran pojk har det äntligen skett ett mirakel. Ja, ialla fall känns det så. Vi är alltså GRAVIDA, och på egen hand.

Sonen, nu 3 år,  blev till efter 1 ICSI och 3 FET. Vi hade turen att ha till 2 FET efter att han blivit född. Så vi tänkte att ca 2 år emellan var väl lagom. Gravid på första försöket. JA, tänkte vi, men det slutade med missfall i v 7. Nästa försök tog sig inte. Vi kände att varken pengar ellet känslomässig ork fanns. Så vi gav helt enkelt upp. Jag ville mer än sambon som tog allt hårdare än jag.

Men   så för två veckor sedan började jag ha en känsla i magen som kändes som en blandning av lätt mensvärk och lätt träningsvärk, lite illamående och "tunga bröst". Mensen blev lite sen och jag tänkte att det kan den ju vara, men kunde inte släppa tanken på att kanske, för att sedan följas av "Hur skulle det gått till?".

Till slut tog jag mod till mej att testa och nu har jag bott en bubbla i 4 dagar. Undebart!!

Nu återstår bara oron för missfall. Men snart, om en månad, kanske jag/vi kan släppa även den.