Tiden efter skrämmer mig mest!
Min förlossning var sådär. Sonen föddes med pannan först och de fick klippa mig. Jag krystade i fyra timmar efter att jag blivit fullt öppen och mina värkar kom i kluster så det var svårt att få någon värkvila. Minns inte mycket av det idag när det nu gått över 1 1/2 år. De sydde mig i över en timme efteråt och jag hade så mycker hemorrojder så det kändes som hela underlivet var vänt ut o in. För mig tog det flera veckor innan jag kunde sitta och gå korta sträckor. Det kändes som innanmätet i slidan skulle falla ut och jag var konstant hård i magen pga de försvagade tarmväggarna. Än idag får jag den känslan när jag har mens, så vi kan aldrig tex gå och månadshandla då, eftersom jag får så ont av att stå och gå. Känns som allt ska falla ner och ut.. Vill så gärna ha ett syskon till mitt barn, men oroar mig för att en till utdragen förlossning ska förstöra kroppen igen nu när jag långsamt läkt ihop. Jag som precis börjat kunna ha någon form av samliv igen utan smärta funderar på om jag vågar sätta mig i samma sits igen?! Så hur ska jag hantera det här. Är som sagt överkomligt rädd för förlossningen, men tänker mycket på tiden efter. Vågar jag bli gravid igen och kommer jag att kunna ta hand om två barn om jag får samma problem igen??