Kan mina 8 månaders tvillingar ha autism?

Jag är mamma till en pojke med autism och det skulle ha varit omöjligt att ställa den diagnosen när han var så liten. Alla med autism är också olika även om de kan ha liknade drag. Min pojke är tex. väldigt social och kramig och har ögonkontakt men inte vid kravfyllda situationer. Jag tror dock inte att du behöver oroa dig för dina barn de är fortfarande så små jag tror snarare att du letar tecken för att du är så orolig. Släpper inte oron så tycker jag att du ska prata med BVC men man kan inte utreda så små barn dock.

Låter lite som min son. Från han va 9,5 månader börja de vända. Nu e han snart 1 och raka motsatsen. Man kan inte riktigt se sånna tecken vid så tidig ålder.. Tror iallafall du kan vara lugn.

Ta upp din oro med din Bvc kontakt först och främst.

Sen skulle jag vilja säga att du inte ska oroa dig än då dom ännu är så små att just en diagnos inte sätts för autism.

Autism barn brukar vara sena med utvecklingen och det kommer börja märkas mera när dom kommer upp i åldern.

En vän till mig har ett barn med autism och anledningen till att det märktes var hans överdrivna intresse för enskilda ting och hans ofrivilliga viftningar med armarna. Sen hade hans tal inte kommit igång vid 3 års ålder. Han lärde sig inte gå på potta/toa och han var super smart med vissa saker medans andra vardagliga saker kunde han inte alls.

Jag skulle försöka och inte oroa mig så mkt om jag vore du då dina gossar är ännu så himla små.

Sen tycker ja du ska få prata med någon om just din oro för då kan tex din bvc sköterska vara mera uppmärksam på just kontroller osv.

Jag tycker snarare det låter som en anknytningsproblematik?

Så små barn brukar man sällan se symtom på autism, utan det brukar komma senare efter ett års åldern.
Men ta upp dina funderingar med BVC.

Jag tror att tvillingar inte sällan är mer "självständiga"  och mindre beroende än enlingar eftersom de har varandra.

Tänkte samma sak som Rocket Mania, att anknytningen inte verkar helt 100...

Det där är inte autism, det tyder däremot på viss anknytningsproblematik. Autism kan inte märkas så här tidigt hos spädbarn och i synnerhet inte på de sätt du beskriver. Jag tycker du omgående ska kontakta BVC och ge dem samma "lista" som du har skrivit här, för ni behöver självklart stöd och hjälp så att ni vet hur ni ska bemöta beteendet hos dem på bästa sätt.

Vissa varningstecken kan man titta efter redan vid 18 månader:

Barnet lystrar inte till sitt namn. Barnet svarar inte på ögonkontakt i samma utsträckning som jämnåriga barn. Barnet pekar inte. Barnet leker inte enkla låtsaslekar, till exempel att låtsas att en kloss är en bil.
Notera alltså att detta är först vid 1½ år, och inget man kan avgöra redan nu. Men om barnen vid den åldern uppvisar alla fyra tecken så kan det vara autism, behöver dock inte vara det men då kan man be om en utredning.

www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/tidiga_tecken/varningstecken_vid_18_manader/index.html

Tack för era svar.

Och till er som funderar kring anknytningsproblem så har jag också tänkt på det. Dock förstår jag inte varför de inte skulle vara anknytna till mig. Jag är med dem hela dagarna fram till klockan ett. Därefter är även pappan hemma och han tar dessutom alla nattmatningar/ uppvak. De beter sig inte annorlunda mot honom än mot mig.

I motsats till Attachment Parenting teroin så har vi dock aldrig samsovit, knappt ammat och knappt burit omkring med dem. Detta är dels pg.a. att de är tvillingar och att vissa saker blir mer komplicerade men också för att barnen aldrig tyckt om att bli burna eller att gosa. Pga kejsarsnitt fick vi inte vara tillsammans första natten då jag fick ligga på en annan avdelning. De har också haft så många nattuppvak tillsammans att enda möjligheten har varit att dela på barnen och sova i skift.

Kan det verkligen vara en anknytningsproblematik? Borde jag pröva att samsova eller dylikt?

Att de fick en så pass dålig start med kejsarsnitt och att du inte ens fick möjlighet att ha dem hos dig första natten påverkar naturligtvis anknytningen negativt! Fick ni ingen vidare hjälp senare för hur ni på ett mer aktivt sätt kunde stärka anknytningen genom att jobba extra med samspel och anknytning? Mig veterligen brukar sådan hjälp erbjudas om man haft en svår start där bebis tvingats vara ifrån sina föräldrar efter födseln.

Att ni sedan dessutom kontinuerligt fortsatt mata med bebisarna vända ifrån er eller helt utan fysisk kontakt, burit med dem vända ifrån er osv, så har ni ju bara stärkt detta ytterligare, liksom att ni uppenbarligen även lämnar till barnvakt kontinuerligt. Allt sammantaget, allt som ni gör som du skrivit, bekräftar bara den dåliga anknytningen som de började utveckla från start. Ni skulle istället behöva göra raka motsatsen, jämför vid adoption tex. I många fall behöver de nya föräldrarna isolera sig fullkomligt med bebisen/barnet för att kunna starta en trygg anknytningsprocess. Eftersom de dessutom var prematura, blev ni inte uppmuntrade till kängurumetoden? Det är också ett verktyg och ett aktivt förhållningssätt för att stärka anknytningen hos barn med den typen av svår start. Hud mot hud så mycket som möjligt osv. Är inget av detta bekant för dig? Det verkar ju som att ni istället för att med hjälp av sådana här små (och stora) hjälpmedel och detaljer bara fortsatt i samma negativa och otrygga anknytningsmönster...

Det är svårt att säga vad ni "bör göra" över ett forum utan att ni får träffa en kompetent person i verkliga livet som kan bedöma det faktiska samspelet och vad som lämpar sig för just er. Det går ju inte att säga om samsovning är vad som passar just i ert fall, det finns mycket annat man kan börja med. Det finns en uppsjö av olika samspelslekar som bebisar kan tycka om, sådant som uppmuntrar samspel utan att man behöver "tvinga sig på" som du säkert kanske upplever att du gör om ni börjar samsova. I detta läge är det ju inte den fysiska närheten som är mest relevant egentligen, utan det är hur den sker och hur du och pappan bekräftar kontakten med bebisarna.

Slutligen, om det nu är anknytningsproblematik, vilket verkar högst troligt, så är det ju inget som simpelt avhjälps med lite samsovning. Ni behöver antagligen professionell hjälp så att ni får konkreta medel för hur ni ska förändra anknytningsmönstret, detta självklart så snart som möjligt. Och det är ett mysterium för mig om det är så att ni faktiskt inte alls haft tillstymmelse till sådan kontakt tidigare, redan i samband med vistelsen på BB. Nu mellan 7-9 månaders ålder ungefär startar nästa kritiska fas i anknytningsprocessen, då utvecklingen och användningen av en trygg hamn och säker bas börjar. Det är ett ypperligt tillfälle nu, men inte om några månader, att då försöka få till en förändring till det positiva.