Min sjukdom förstör babydrömmen

Livet blir sällan som man har tänkt sig. Jag fick det jobb jag ville ha, jag bor prcis där jag vill bo med den man som jag vill ha, som jag fick gifta mig med. Men jag fick också något jag inte ville ha, nämligen en genetisk sjukdom som förstör allt. 2009 fick jag veta att jag har en sjukdom som i framtiden kan leda till att jag blir rullstolsburen. KAN leda till, men ingenting är säkert med den här sjukdomen. En nära släkting till mig hade sjukdomen, och det var inte roligt att se hur denna släkting hade det under slutet av sitt liv. Sjukdomen blir oftast värre för varje generation, så även fast jag själv inte har några problem just nu skulle jag kunna få ett barn med stora problem redan från födseln. Eftersom risken att få ett sjukt barn är 50 %, bestämde jag och min man att gå den "konstgjorda" vägen när vi började planera barn för ca ett och ett halvt år sedan. Har man sjukdomen jag har blir man erbjuden IVF med PGD vilket innebär att man innan återinförande väljer ut ett befruktat ägg som inte bär på sjukdomen. Vårt första försök misslyckades, så även vårt andra. Så har vi ett friskt embryo i frysen, och ett IVF- försök via landstinget kvar att göra, om vi vill och orkar. Att sedan gå vidare till en privat klinik och finansiera det själva är uteslutet eftersom IVF med PGD kostar väldigt mycket pengar. Hösten 2011 genomförde vi vår andra misslyckade IVF-behandling. Därefter har vi försökt "på egen hand" i sängkammaren, men det har inte blivit något. Skulle jag bli gravid på det här "naturliga" sättet kommer vi bli tvungna att i vecka 12-13 göra fostervattensprov. Om det då visar sig att barnet är sjukt väntar abort. Det kanske låter jättedumt att glra abort, men jag vill inte sätta ett barn till världen som får börja och sluta sitt liv i rullstol, med svårigheter att tala, äta, inte göra något själv. Finns det någon i en liknande situation? Jag känner mig så ensam i det här och den enda jag kan prata med är min man, problemet är att han ser det som att "det blir nog barn till slut" men det tror inte jag. Adoptera? Ja, det hade ju varit en möjlighet om det inte vore för sjukdomen. Man får nämligen inte adoptera om man har den. Att "skaffa" barn på egen hand är dock fritt fram, om man lyckas vill säga. Det finns mycket som är snett i samhället. Återigen - någon med liknande erfarenheter som vill dela med sig? Eller någon som vill komma med lite uppmuntrande ord bara...