Ge mig stöd att förstå pappan. Och våga låta honom umgås med vårt barn.
Jag har varit på famijerätten för ett inledande samarbetssamtal i syfte att pappan och jag skall försöka samarbeta kring vårt barn. Vi har aldrig varit ett par och barnet var oplanerat. Mao känner jag inte pappan särskilt väl.
Det som gör mig rädd för honom är att han pressade mig att göra abort, hotade med att mörda mig om jag inte gick med på abort. Jag ignorerade hans desperata försök att få mig abortera och födde ett underbart barn som nu är i förskoleåldern.
Under årens lopp har jag undvikt att träffa pappan, men försök kommunicera via brav, mail och sms. Pappan har inte velat ha kontakt med vårt barn, förrän nu. Det var MITT initiativ att han skulle träffa vårt barn, inte hans.
OBSERVERA: pappan har inte försökt kontakta oss heller!! Så jag har inte förhindrat umgänge, bara legat lågt.
Nu är jag rädd. Det där hotet spökar i min hjärna, även om det säkerligen bara sades i desperation och maktlöshet. Han har aldrig hotat efter det och enligt hans pappa och en nära vän till honom är han absolut ingen våldsam person som vill ngn illa.
Ändå har dessa hot skadat mitt förtroende för honom allvarligt. Det är verkligen synd för jag vill att vårt barn skall få träffa sin pappa och lära känna honom och få ett umgänge.
Han är med all sannolikhet ingen att vara rädd för men han lider dessutom av psykiatrisk sjukdom och är affektlabil och svänger i humör. Han har innan haft svårt med arbete och är fort långtidssjukskriven.
Jag behöver stöd nu att våga möta denne man. Jag är livrädd. :(
Undrar också hur en man som blivit pappa ofrillivillgt tänker, känner. Är de rädda för den nya okända föräldrarollen som de nu måste ta ställning till?
Hur har det gått för er i liknade situationer?
