Tråden för oss som inte har barn & inte gör IVF

Min historia är så bedrövlig så vem vill höra den... ? 6 år snart,9 hormonbehandlingar varav 7 IVF.er,5 ÄP,2 ET,2 inseminationer,flera missfall,men de flesta jättetidiga som "tur" är. Passerat åldern för tillåten IVF,väntar på FET med vårt enda ägg i frysen.
Arg är nog bara förnamnet jag känt många gånger. ALLA får barn runtom,de är inne på 2 och 3 barn efter vi började försöka!

Enda trösten är väl att man vet att man kan bli gravid och felar det då på egna ägg tar vi nån annans via embryoadoption. I sista hand surrogatmamma för barn SKA vi ha!

Det låter bedrövligt kämpigt för er pimpinellan! Verkligen tråkigt att läsa att ni haft så svårt! Men skönt att du iallfall har en positiv syn på saken och att du inte ger upp. Hoppet må vara det sista som lämnar oss! Min man försökte trösta mig härom dagen när jag var lessen över att vi inte få barn. Han sa att vi har iallfall varandra & vi är lyckligt nygifta. Vi stöttar & hjälper varandra. Det finns dem par som fått barn där dem bråkar jämt och är olyckliga. Så man kan se det så med Men självklart vill vi ha barn till varje pris! Började ni söka utredning efter ett år av barnlöshet? Vad fick ni göra först då?Började dem med hormonbehandlingar?

Vi sökte hjälp efter 7 månader eftersom jag var över 35. Gick direkt på privat IVF eftersom jag inte hunnit via landstinget. Det är min privata läkare som gjort inseminationerna och gett mig pergo,men nu är det väl nej till allt p.g.a åldern. Vi får väl se...

Positiv och hoppfull må jag låta,men ack så tvivlen kommer ibland! Men på djupet tvivlat att vi kommer få barn på ett eller annat sätt har jag faktiskt aldrig gjort. Jag vet att det kommer gå,men jag trodde inte det skulle bli så här kämpigt. Känner ingen som kämpat så,de vi känner som inte fått barn har alla adopterat och det får vi inte så det känns surt.

Måste bara fråga hur du känner det när samhället i stort uppmuntrar alla till att vänta tills efter 30 innan man börjar försöka skaffa barn?

Beklagar att ni inte lyckats. Antar att ni har ställt er negativt till adoption, eller? 

Jag fattar inte riktigt vad du är ute efter. Jag ville ha barn före 20,men det är en förutsättning at ha nån att försöka få barn med! Och det hade inte jag förrän jag träffade maken vid 35. Att pippa första "bästa" vid 20 för att få barn som ensamstående var inget alternativ för mig och jag tycker inte det ska vara det för nån. Jag har aldrig stött på att samhället uppmuntrar en att vänta,tvärtom tycker jag i de kretsar jag rört mig. Alla klasskompisar fick barn mellan 18 och 25 typ och en enda efter 33.

Du läste inte min sista rad ordentligt heller-då hade du sett att vi är sura p.g.a att vi inte får adoptera,alltså vill vi egentligen. Kraven är att man ska vara övermänslig annars passar man inte som adoptivmamma.

Jag syftar på att ju tidigare man börjar försöka med barn, desto lättare är det att HINNA lyckas. Speciellt på familjeliv så verkar alla vi som är runt 20-25 få mycket skit och påhopp om att man är för ung, trots att många inte lyckas och faktiskt har svårt att bli gravida. Likaså i större städer där medelåldern för första barnet ökar.

Jag personligen anser att man gott och väl kan börja skaffa barn i vilken ålder som helst, så länge man har bra förutsättningar för att ge ett barn en god uppväxt, alltså stadigt förhållande, egen bostad, tryggad ekonomi osv. Det var alltså inget påhopp gentemot dig.
Skönt att du har de erfarenheter du har, tyvärr har jag sett en annan sida av det hela när det gäller "lämplig ålder för barn".
Nu har jag som tur var både stöttande föräldrar, vänner och anhöriga själv, men vet många andra som inte har det och likaså just här på familjeliv.

Tråkigt att det inte gått vägen med adoption. Får erkänna att jag inte är helt insatt i regelverket kring det, vet bara att alla jag känner till som velat adoptera också har fått det, även om de fått vänta ett bra tag.

 

Det är väl klart man har större chans att lyckas om man börjar tidigare,men alla kan inte det och jag är van att få påhopp för att jag "väntade" när det handlade om att inte ha nån att försöka med! Självklart får man "skaffa" barn som ung om man har förutsättningar,men gränsen neråt går då definitivt vid att ha gått ut gymnasiet,ha egen bostad och stabil inkomst. Och närvarande pappa anser jag också även om jag i undantagsfall kan tycka ensamstående mammor är okey om de råkat bli gravida eller är uppåt åren och inte träffat nån och åker utomlands. Men gå på krogen och pippa runt för att man vill ha barn,det tycker jag är fel. Om man sen är 21 och har bra förutsättningar så visst,försök få barn för allt i världen,det hade ju även jag gjort om jag kunnat.

Ingen ansöker om adoption som inte uppfyller grundförutsättningarna som är gift,under 35 i de flesta länder och 100% arbetsför. Om man vet att man inte tillhör den gruppen är det ingen mening ens ansöka så de du känner uppfyllde ju grundkraven och sen tar det lång tid nästan jämt innan man väl får hem ett barn.

Nu återgår vi till ts syfte med tråden.

Oj denna tråden kanske är stängd eller nått? Ingen som skrivit på ett tag men jag tänkte då skriva till mig bara för att få vädra lite tankar osv.

Jag och min sambo har försökt bli gravida i snart 1½år och har nyss blivit "normal" förklarade på barnlöshetsutredningen.

Vi har aldrig fått ett plus... känns ju bara helt otroligt märkligt att det inte hänt något på så lång tid om vi nu
är helt friska osv...

Har testat allt ifrån varannan dag/var tredje dag med sex, bisolvon, olika vitaminer, rosenrot, kudde under rumpan efter sex, ägglossningstester... ja allt.

Är så sjukt irriterad så att det finns inte.... många runt omkring en har både blivit gravida och fött barn under tiden vi har försökt...

helt jävla slut är jag. så trött på detta! 

Ni som ine hittar någon orsak till barnlösheten är ni normalviktiga? Jag är i överkant på mitt BMI och inbillar mig att det är därför som jag inte blir gravid väger 70 kg till 160 cm

Vi är oförklarlig barnlösa, och jag väger 54 kg och är 160 cm lång. Så det antar jag räknas som normalviktig...