Ska jag engagera mig mer i bonusbarnen? Hur komma över konkurrensen med bonusdottern?
Jag är en bonusmamma som bor med min underbara sambo och hans två barn som är 10 och 12. De bor hos oss varannan vecka och jag tycker att allt det praktiska fungerar bra, min sambo är en mycket bra pappa för sina barn och kräver/behöver egentligen ingenting av mig när det gäller barnen. Vi har inga gemensamma barn och jag har inte heller några egna barn.
Men! Jag funderar mycket på några saker, vissa är bara bagateller men tar mycket energi ändå. Skulle gärna höra tankar från andra bonusföräldrar, känner inte någon annan bonusförälder.
För det första. Jag kan inte hjälpa det men något som verkligen retar mig är att barnen ALLTID glömmer vissa saker som har med "vardagsordning" att göra. Till exempel: Vi måste alltid tjata på dem att plocka undan sin tallrik, skölja av och ställa in i diskmaskinen när vi ätit middag. Alltid påminna om att plocka undan efter sig i vårt tv-rum (det är ofta glas, smulor och allmänt stökigt där, trots att de inte får äta där) och stänga av tv:n efter sig. Alltid påminna om att tvätta händerna efter toalettbesök. Alltid påminna om att inte duscha i en halvtimme (ok, det är bra att de vill bli rena :) ) Förstår ni vad jag är ute efter? Jag fattar ju att det troligen är så med de flesta barn, men jag blir ändå SÅ TRÖTT PÅ DETTA TJATANDE varenda eviga dag. Ursäkta dum fråga men är detta normalt?
För det andra. Jag känner mig som en dålig bonusförälder eftersom jag egentligen inte känner något större behov av att engagera mig i barnen. Jag känner mest att jag vill att vardagen ska fungera smidigt tillsammans men jag har inget som helst behov av att de ska se mig som sin nya mamma, vilket de heller inte gör. Samtidigt tänker jag att om jag engagerade mig lite mer så skulle vi förmodligen få ut mer av vår relation till varandra. Och jag tror att jag som vuxen måste ta första steget där. Någon som varit i samma situation? Någon som lyckats "få mer känslor" för sina bonusbarn genom att medvetet försöka? På ett sätt vill jag och på ett sätt vill jag inte. Svårt att förklara.
Min tveksamhet inför att engagera mig mer hänger till stor del ihop med att jag tycker att dottern (10 år) har blivit så himla störig, typ det senaste året. Hon har blivit uppnosig, vet bäst och kräver mycket uppmärksamhet, och detta gäller gentemot alla, inte bara mig. Det gör att jag lätt tröttnar på henne och blir irriterad på henne. Det blir min sambo också, men han har så klart ett helt annat tålamod eftersom det är hans barn. Tyvärr gör hennes beteende att jag dels inte är så intresserad av att hitta på saker med henne, dels att jag nästan blir lika barnslig tillbaks. Om hon står på sig och säger att hon vet bäst så blir jag envis som en röd lus och argumenterar emot om hon har fel. Väldigt moget... Hur hanterar man mycket envisa bonusbarn utan att hamna i en ändlös diskussion? :)
Ja, jag skulle kunna skriva mycket till men har nog redan skrivit lite för mycket för att någon ska orka läsa. Hoppas någon svarar, skulle bli väldigt glad då.