Min son 20 år vill inte träffa mig som pappa

Ingen som kan hjälpa mig att förstå...?

Ja du det låter onekligen lite skumt men kan ju vara så att han tycker att du är stark och klarar allt så galant att han känner att han på nåt sätt måste hjälpa sin mamma?! Men att totalt avskärma sig och inte vilja ha kontakt låter konstigt! Men har inte de andra syskonen nån kontakt med honom heller? Har han några vänner som du kanske kan prata med och få nån slags hum om varför han beter sig så här?
 Mamman då, går det inte att prata med henne överhuvdtaget...är hon totalt "borta i det blå"?

Att han får ångestattacker låter ju inte så bra...kan ju vara så att han också kanske fått depressioner etc.

Annars brukar det ju vara så att den som har hjälpt till, alltid funnits där och ställt upp till 100% får skit sen av nån konstig anledning!
Har en vän som i över 20 år varit bipolär. Det är jag som ställt upp mest och försökt hjälpa henne med allt möjligt men ändå är det mig hon har gått på om än det ena än det andra och varit riktigt elak utan anledning,  samtidigt som hon pratat gott om andra gemensamma kompisar och satt dem på en peidestal trots att de inte gjort någonting för att hjälpa henne. 

Hon behöver inte tacka mig, det är inte det jag menar,  jag har hjälpt henne för att jag har velat det. Men man behöver ju inte bli elak för det och "kasta skit" på den som ställer upp?!

Men det är konstigt det där, samma "fenomen" drabbade min mamma o min styvfar när hans föräldrar blev gamla och behövde hjälp med allt möjligt. Min mamma och styvfar var de ställde upp men de andra barnen gjorde ingenting. Ändå fick mamma o styvfar höra hur odugliga de var men syskonen - som aldrig fanns där - höjdes till skyarna

Jättetrist att det blivit så här...förstår att du känner dig ledsen och maktlös  Men det finns väl inget du kan göra mer än att försöka hålla nån slags kontakt trots allt för att visa att du bryr dig fortfarande. En dag kanske han kommer ur sin "bubbla"...

Tack "Hallonröd" för att Du delar med Dig av Dina livserfarenheter, det känns läkande att veta att fler råkar ut för samma sak. Det är precis detsamma som jag känner, just det är den som ställt upp i vått och torrt som "får skiten". Vad gäller tonårsfrigörelse kan jag förstå att jag varit den ende fungerande föräldern och då blir frigörelsen riktad endast mot mig, men att helt säga upp bekantskapen är inte sunt och normalt, såvida inte rena missförhållanden har rått och det tror jag Ni förstår inte är fallet i vår familj. Jag har googlat rätt mycket på psykisk ohälsa och sett att det föreligger hopkopplingar av flera psykiska fenomen som ångest, depression, PTS, suicidalitet osv med de rådande diagnoserna bipolär, depression, borderline osv. Inom borderline finns ju också just detta att närstående ena stunden är bäst i världen för att senare bli extremt nedvärderade och smutskastade. Just nu är jag i den senare sitsen både av min f.d. fru och min son. Jag får glädja mig åt de 19 åren då sonen tyckte jag var bäst i världen och 29 av de 30 åren min fru och jag hade allt fint och bra. Lätt är det inte att förstå och jobbigt är det också att tvingas acceptera.
Det skulle hjälpa mig mycket att få hjälp att förstå vad som kan ligga bakom....

Det är klart att det ligger nära till hands att misstänka att fd hustrun har smutskastat mig. Detta trots att det verkligen inte är sådan jag känner henne. Men jag har noterat att hon tidigare extremt har nedvärderat (=smutskstat) vissa chefer på jobbet och tom en av sina familjemedlemmar som hon vägrar träffa sedan 30 år så det verkar gå i arv. Det är därför jag tror att beteendet har med hennes depression och sonens ev genetiska arv att göra (ev. bipolär). Jag mår trots allt detta själv relativt bra och saknar faktiskt inte min fd hustru så mycket men det jag saknar desto mer är vår fina familj. Självklart har jag gjort massor av försök att nå sonen men när jag ringer lägger han på luren, svarar inte på sms, jag har skrivit vänliga försoningsbrev brev, bjudit honom på utlandsresor, skrivit en inramad kärleksdikt osv. Sista gångerna vi träffades för 1,5 år sedan var han så känslokall att jag grät kanske för första gången i hans åsyn men han var helt oberörd. Farmor och farfar har månadsvis med 100kr i 20 års tid sparat i aktiefonder i hans namn och när han på 20-årsdagen per post fick detta sparande, då värt ca. 75.000kr tillsammans med ett gåvobrev har han aldrig tackat. Han fick till julen 2011av farmor o farfar ett bosparande i Stockholm med 20 års betald kötid värt 10.000kr samt inte minst köplatsen per post med ett handgjort gåvobrev som även detta är helt obesvarat från hans sida. Farmor och farfar ringde upp honom på 20-årsdagen och började sjunga "Ja må han leva..." och då la han på luren. Detta beteende kan väl knappast vara normalt tonårstrots. Farmor och farfar är lika förkrossade som jag med den skillnaden att de är 91 år gamla och har en annan tidshorisont kvar för forsoning om Ni försår vad jag menar. Jag tror att tiden verkar på min sida men är faktiskt mer och mer bekymrad över hur sonen själv mår och framför allt hur han kommer att må när han vaknar upp ur sitt hatliknande avståndstagande till sin pappa och sina farföräldrar. Bara han inte gör något dumt.

Det är intressant att Du föreslår att jag skulle ge honom en rejäl åthutning. Jag är uppvuxen i en miljö dar bråk och problem inte har funnits (annat än vad som kan anses normalt familjetjafs). Våld, gap och skrik är något jag saknar erfarenhet av från barndomen. Inte heller i min egen familj bråkade vi. Det enda som jag i efterhand uppfattar som onormalt var min fd frus passivitet, vilket innebar att jag fick göra (nästan) allt. Jag fick aldrig hjälp att sköta om trädgården, jag vattnade blommorna annars torkade de ut, jag tog fram adventsljusstakar, julgran, jag skötte familjens tre bilar, och ja! jag tankade och tvättade min frus bil också hon tankade aldrig själv, jag handlade mat och skötte familjens ekonomi, jag planerade alla resor, skötte hennes bankkonton osv osv. Hon vägrade lära sig internet, kan inte svara på sms, kan knappt svara på ett mail! Drivkraften bakom denna obalans var förstås min frus depression. MEN jag borde kanske ha satt ner foten och ställt krav på henne ibland, det gjorde jag aldrig. Jag trodde jag hjälpte henne. Det blev kanske en missriktad välvilja som senarelade den kollaps inkl. skilsmässa som ändå skulle ha kommit. Hade jag ställt krav på henne tidigare hade det säkert kommit en urladdning men kanske hade hon då inte sjunkit lika långt ner i sina problem och då hade det kanske gått att lösa våra problem med samtal eller i parterapi. Situationen var liknande med sonen. Han ville aldrig hjälpa till, disk i mängd samlades på hans rum, han ville inte hjälpa mig att skotta snö, aldrig kratta löv eller klippa gräs, aldrig tömma soporna, aldrig städa sitt rum, 14 timmars dataspel per dag osv osv. Min fru brydde sig inte men jag försökte trots allt be honom och förklara för honom att alla måste hjälpa till MEN jag kanske skulle tagit i med lite mer auktoritet. Nu låter det som jag är en mes men det är absolut inte fallet. Däremot kändes det så otacksamt att ta alltför konfliktgenerande diskussioner med sonen utan stöd av min fru. Hon hade liksom abdikerat som förälder. Jag har dessutom nu förstått att min fru har utnyttjat detta och bakom min rygg sagt att pappa bara är jobbig och lägger sig i. Något som min tonårsson lätt samtyckte till så att han fick fortsatt grönt ljus att spela dataspel och inte hjälpa till. På detta sätt bröt hon upp min och min sons fina relation så att sonen vände sig mot den som ställde lite föräldrakrav, dvs mot mig. Detta låter helt skruvat men det är ungefär så jag beskriver det hela - tyvärr. Att i detta läge bli arg och läxa upp honom tror jag är för sent. Sanningen brukar dock hinna ikapp till slut om inte psykisk ohälsa lägger ut livslånga dimridåer.

Ja det ligger nog nåt i det du beskriver...men nej,  jag tror inte att du är en mes för det!

Med åthutning menar jag inte gap och våld utan mer bestämt sätta ner foten och med bestämd röst förklara för honom att det är inte ok att bete sig som han gör, varken mot dig eller farmor o farfar!

Men det är väl lättare sagt än gjort då han vägrar kontakt. Ni kanske skulle ha en intervention med honom...du, syskonen, vänner och farmor o farfar...?! Locka honom till nåt ställe och sen bara försöka förklara för honom hur hans beteende påverkar er....har ni tur kanske han "vaknar". Eller så kanske ni märker om han ev. behöver hjälp,  om han inte är riktigt frisk psykiskt.

Har faktsikt en vän som förlorat sin yngsta dotter till sin ex-man. Hon är i början av tonåren nu och det har varit så här i 3 år nu tror jag. Och det beror på att han hjärntvättat flickan!
Det började när de skilde sig, han trodde att det var en "fas" hon gick igenom och att hon skulle komma tillbaka. Men sen när hon träffade en ny då började han manipulera flickorna. Han hittade även på en massa lögner om mamman och spred det till skolan och andra ställen. Helt sjuk i huvudet men så uppfyller han alla kriterier till att vara psykopat också...tyvärr  Den stora tjejen klarade sig för hon kände att detta inte var ok och ville inte bo där mera och flyttade till mamman istället...men yngsta flickan har väl inte kraften att ta sig ur detta själv tyvärr...
Mamman har försökt att få hjälp i det här men det verkar inte fungera tyvärr och nu har hon inte fått träffa flickan alls på 2 år. 

Så det kan ju mycket väl vara så att din son är manipulerad av din ex-fru. Att hon har hittat på skit om dig etc. Tråkigt bara att han tror på det och att han inte kan se att hans syskon inte har några problem med dig! Eller är dom också kanske baktalade av mamman?

Det jag tror själv är att min x-fru inser att jag kanske inte var så dum som äkta man och därför överdrivet skuldbelägger mig för att över huvud taget rättfärdiga skilsmässan för sig själv och det fåtal (2 st)  vänner hon har. Hon har ju dokumenterade depressioner och självmordsförsök i sin ryggsäck ända sedan tidiga tonåren inkl. sexuellt utnyttjad av en familjemedlem. Resultatet av detta är nu en PTSD som jag görs ansvarig för. Sonen uppvisar ju samma problematik med ångestattacker, sömnproblem, magproblem, få vänner och passivitet. På något sätt tror jag att han känner en viss gemenskap men sin mamma pga detta. Jag som pappa har tvärtemot mamma alltid varit den som "stått pall" och han känner sig därför obekväm el rent av underlägsen i min närvaro. Han har bara sett sin pappa visa svaghet el sårbarhet vid två tillfällen. Dessa tillfällen har varit vid skilsmässobeskedet och när han har visat att han inte vill ha med mig att göra. Jag har då brustit ut i gråt och han har varit märkligt oberörd. Detta har gett honom ett sorts överläge i relationen. Osunt men sant. Det sonen har gjort är för mig inte normalt och det är därför jag berättar om det här på nätet, så att andra som läser både kan få tröst själva men också hjälpa mig att förstå. För jag förstår helt enkelt inte. X-frun kan jag leva utan kontakt med men inte min son.

Hej igen!
Tar upp tråden igen ifall någon har liknande erfarenheter eller förklaringar.
Tyvärr har ingen ändring skett.
Tacksam för vettig dialog om detta...

Hej!

Jag har läst ditt inlägg flera gånger och jag är i exakt samma situation som du. Sonen flyttade hem till mamman som smutskastat mig så in i den...att sonen inte vill ha kontakt med mig. Jag har i efterhand förstått att det handlar om narcissism hos mamman. Jag var ett vrak när jag äntligen bestämde mig för att flytta från henne och hennes 2 andra barn från ett tidigare äktenskap. Min son och jag har alltid varit som ler och långhalm och han har bott med mig sen jag tog ut skilsmässa för 11 år sedan. Han valde själv att flytta med sin pappa..och det brukar finnas anledningar när barnen själva väljer. Jag hade ingenting att "muta" honom med utan han följde med mig helt naturligt Han är idag 21 år och jag får ingen kontakt med honom. Det bästa jag har hört man kan göra är att fortsätta att försöka få kontakt och bekräfta honom, få honom att minnas. Så småningom spricker bubblan och han inser vem som funnits där för honom. Nu är jag nyfiken och undrar hur det gått för dig och din son?