Chockh

Vår dotter föddes 9 veckor för tidigt med ett semi-akut snitt (som de kallar det för. Fick veta några dagar innan) pga att hon slutade växa. Då hade jag legat på sjukhus i 3,5 veckor och haft sån ångest för hur det skulle gå. Skulle hon överhuvudtaget klara sig osv...

När hon väl var född besökte jag henne såklart på neo, men om det var ngt spännande på tv tex, så gick jag hellre och kollade på programmet, vilket nu såklart känns helt sjukt. Men jag kunde inte riktigt ta henne till mig. Dels för att vi inte skulle blivit föräldrar förrän idag (hon var beräknad till idag, men föddes 6/2) och dels för att jag var så rädd att ngt skulle gå fel...

Det tog några dagar innan jag började "känna" lite mer för henne, men sen kom känslorna fort. Var främst de första dagarna som var lite "svåra". Eftersom jag mådde väldigt dåligt under snittet och på morfinet efteråt hade jag dessutom svårt att förstå att hon kommit ut från magen...

Skönt att ni har det bra nu, tror det är viktig bearbetning att "erkänna dessa tankar för sig själv" för att kunna gå vidare.
Lycka till med allt!
Kramar

Födde också sju v för tidigt, jag började störtblöda. Mådde jättebra efter förlossningen. Var mycket på Neo, men glömdes mycket å bb där jag låg. De glömde att väcka på nätterna så att jag kunde gå ner och amma, mm. Jag är ganska stabil, och löste ganska fort att lösa de problem som uppstod. Jag hade ett äldre barn som var chockad av allt blod och att ambulansen kom, men detta var jag ju tvungen att lösa på bästa sätt. Även sängen var vi tvungen att byta ut innan vi kom hem med bebisen, den såg ut som ett slagthus. Men jag är sån som person, stressar inte upp mig, löser problem, att ajg inte var förberedd, spelade nog inte så stor roll, det är sällan man är förberedd på livet!