Egentligen ska man vara glad.

Hej, Jag känner igen mig i det du skriver. Jag är livrädd för missfall och jag känner också som att det är för bra för att vara sant att jag äntligen är gravid. Självklart är jag glad att jag äntligen är gravid men oron förstör så mycket.

Jag är i vecka 5+2 och ska göra vul 16/4.

Nu har inte jag gjort ivf, men vi lyckades på 4 puregon försöket. Så vi det tog oss lite mer än två år. 

 

Skönt att det gick med puregon! Har du också PCOS?

Jag har också VUL den 16/4, men ska få göra ett extra-vul för att se att det åtminstone ser rätt ut för tiden på torsdag bara för att jag är så nervös. Då kommer vi väl antagligen inte kunna se hjärtslag, men bara att se att det ser någorlunda rätt ut vore skönt. Jag har ju gjort väldigt mycket IVF och har haft ett par missfall, så min gyn har tack och lov full förståelse för min lite hysteriska sida...

Nu är utmaningen att försöka hantera det här någorlunda konstruktivt. Det är så himla lätt att börja göra saker som är tänkta att lugna, men som leder till motsatsen. Typ göra en miljon graviditetstest och jämföra styrkan på strecken och liknande. Jag vet (för jag har testat...) att två test av samma märke doppade i samma urin kan ge helt olika starka streck. Men lik förbannat gör jag sånt ändå och har gjort slut på över 20 graviditetstest från billiga tester... Eller surfa på riskfaktorer för missfall eller göra annat som sänker mer än det hjälper.

Ja det har jag, eller jag har pco äggstockar, och inga andra symtom.

Ja allt som kan få en att känna bättre är bra och att ha en gyn som förstår är förstås ett plus. Jag skulle göra ett ultraljud till veckan men jag valde att vänta tills man kan se hjärtslagen. Annars blir jag väl panik slagen över det trots att jag vet att det är normalt att inte se det då. Jag har inga tidigare graviditeter eller missfall ändå är jag så nojig. Kan tänka mig att det är värre om man tidigare haft missfall. 

Jag är likadan jag surfar om hur man kan undvika osv fast än jag vet att man inte kan påverka det själv, och så fort jag känner något eller inte känner något så får jag panik! Man vill ju kunna slappna av och bara njuta av att vara gravid men det verkar som att det kommer dröja ett tag till tills man kan göra det. 
Jag vet inte hur man ska bära sig åt för att låta bli att surfa runt och läsa massa saker som man bli ännu oroligare över eller hur man ska undvika att springa på toaletten för att kolla om man har någon blödning.

Jag hoppas i alla fall att det kommer att gå bra för oss båda! :) 

Under graviditeten med dottern släppte aldrig oron, men jag hade en rätt trasslig graviditet. Däremot kan jag säga att det inte för en sekund påverkade min förmåga att knyta an etc.

Nu hoppas jag att jag ska få en bättre graviditet den här gången, men jag har lyckats med en mardrömsstart. Först fick jag influensa och sen en bihåleinflammation.  Har varit på jobbet två dagar sedan jag plussade... Det hjälper inte oron att vara sjuk kan jag säga!

Jag tror man ska försöka tvinga sig själv att låta bli sånt man vet är skadligt. Och försöka hitta saker som man lyckas engagera sig mycket nog i för att tänka på något annat, typ maratontitta på TV-serier eller något. Fast det är ju så galet svårt att lyckas tänka på något annat... :/

Något som egentligen är rätt konstruktivt för mig är att försöka tänka som om det skulle funka. Typ surfa mamma-kläder och barnvagnar istället. Det är så lätt att tänka att man inte ska ta ut glädje i förskott, för man blir så besviken om det inte funkar. Men i praktiken är det ju egentligen tvärt om. OM något går fel så är det lättare att hantera om man mådde bra innan. Om det går bra så mår man ju bara bättre om man gläds åt det (duh...).

Jag hoppas som du - att det går bra för oss båda!

Du måste ju försöka att slappna av. det låter ju inte alls hälsosamt att leva sådär som du gör. Gå på toa sådär hela tiden. Du stressar ju upp dig hela tiden. Det kan ju verkligen leda till att du får missfall. Hoppas att du kan börja slappna av snart. Lycka till

Stress framkallar inte missfall och hade jag haft mindre koll än jag har hade jag mått sämre av det du skrev. Nu misstänker jag istället att du inte hör hemma under "svårt att få barn" och att din kommentar är välmenande, men ganska malplacerad och okunnig.