Så trött på pappan som enbart vill styra vårt liv...
Är hemskt trött på barnets pappa. Vi har gemensam vårdnad just nu, men jag vill ha ensam. Han har strulat en del, fick reda på en del och separerade för bebis skull. Det är missbruk, kriminalitet osv som uppdagats, vilket gör honom till en olämplig far just nu. Socialen vet om detta och han har även kontakt med kriminalvården och går där på möten (tvång). Han vägrar för tillfället skriva på vårdnadspapper, han har hållt på fram och tillbaka. Hans familj hotar att anmäla mig till socialen för diverse lögner (dock visade hans utredning att jag var en högst lämplig mor). Det kommer gå till stämning om han ej skriver på, och min advokat säger att det inte bör vara ett problem för mig då jag har bra anledningar.
Vi har pratat på familjerätten, vi var där för att han skulle skriva på, men väl där vägrade han. Han talade en hel del och han lät som en sådan god far och bla bla bla. Men det finns ju bevis som talar emot honom. Han ska i alla fall ha ett umgänge. Min advokat säger max 2 dgr/vecka, fram till efter annat beslut, på familjerätten ville han ha 3-4 dagar/vecka. Jag ska vara med förresten då barnet är så litet, annars hade jag aldrig accepterat umgänge, då han knappt kan sköta sig själv. MEN, nu efter hör han knappt av sig, har inte setts på en vecka, och idag frågade JAG om hur vi gör med umgänget nu? DÅ undrar han när vi ska ses... Och då blir det himla viktigt... Tills vi har setts. Han verkar inte bry sig egentligen. Han vill dock ha gem. vårdnad för att kunna "bestämma över barnet", och alla mina dagisplaner är "sjuka" osv. Det känns bara som att han vill kunna styra mig. Jag kan inte ens ifred få öppna ett sparkonto till vårt barn, han "SKA vara med", trots att JAG ska spara, han vägrar skriva fullmakt... Och hans släkt SKA vara involverad i sparkontot, trots att jag vet att dem knappast kommer att sätta in ett nickel där... Jag SKA ordna allt efter honom, men ändå ställer han knappast upp med någonting.
Önskar bara att han kunde ge mig vårdnaden, så jag slipper rådda med allt, sedan förklara allt, sedan bråka för att allt jag säger är "dåligt" och sedan tjata på att han ska skriva på. Och till på köpet få skit från en hel bunt sjuka människor som bara vill jävlas då dem är sjukskrivna och uttråkade. Hur fan lyckades man träffa någon som bara vänder sådär?!
Har bara lust att gråta ibland, så påfrestande, frustrerande och jobbigt. Det är inte det att jag inte vill låta honom träffa barnet, men det är ju knappast för barnets skull i dagsläget, för i hans och hans familjs värld handlar allt om stackars perfekta honom, det är ju sååå synd när han får konsekvenser, för han skulle ju "aldrig" göra något. Alla är "dumma" och elaka osv. Sedan att han har ordentliga domar som visar att han skadat andra (flera st), det är ju han ju "oskyldigt" dömd för... Att han blir utredd som far strax innan vår seperation på grund av saker han gjort, då är det synd om honom, klart man ska få knarka litegrann liksom... *suck* Behövde bara skriva av mig frustration...
