Blev livet bättre eller sämre när ni fick barn?

Mycket bättre. 😊 Och jag är inte speciellt barnkär av mig. Men vårt hus är numera fyllt med skratt och liv. Det bästa val jag gjort.

Varken bättre eller sämre, bara annorlunda.

Vi var lyckliga innan men efter barn blev vi lyckliga på ett annat sätt :)

jag var en glad skit innan, men kan säga att jag aldrig skrattat så mycket som sedan jag fick barn =) Nu har jag en ettåring och en tvååring, så det är jäkligt jobbigt mellan varven och inte mycket egentid, men det är ju tillfälligt. Att få barn är definitivt det bästa jag gjort, och det är värt all sömnbrist i hela universum!

Bättre eller sämre går väl inte att säga. Ett annat slags liv blir det. Det är jätteroligt, jättehärligt, jättemysigt, massa skratt och kärlek, varvat med gråt, skrik, bajs, kräk, berg av tvätt och disk, leksaker överallt, oro, sömnbrist, sexbrist, pengabrist, svårt att göra karriär, kan inte resa på samma sätt (om än resa alls), svårt att hinna träna och träffa vänner. Livet blir allt annat än enkelt och bekvämt!

Du får väl fundera på vad som är viktigt för dig. Alla måste inte vilja ha barn. Jag är övertygad om att jag skulle ångra mig när jag är gammal om jag inte skaffat barn. Trots allt besvär skulle jag aldrig vilja ha mina barn ogjorda! De är mitt livs stora kärlek(ar) <3

Annorlunda. Var inte heller barnglad innan jag blev gravid, men vill nu skaffa fler barn.

Innan barn - frihet att sova hur länga man vill, vara bakfull en hel söndag framför tv:n, äta ute på restauranger utan att behöva fundera över om maten är barnvänlig/servicen snabb/finns det skötrum, åka på semester precis som man själv känner för, kunna läsa en bok en hel dag i soffan om jag inte vill göra något "vettigt", kan arbeta övertid precis hur mycket som helst utan att behöva tänka på förskolans öppettider, barnvakt, då-och-då sömnlösa nätter, vabb, tjurig unge som inte gör det allra minsta som man vill i de situationer då man helst vill att hon ska uppföra sig, får sova hur man vill i sängen utan att behöva få en iskall tå inkilad mellan skinkorna osv.

Efter barn - ser på saker med ett barns ögon och upptäcker världen "på nytt", vaknar med en skrattande, mysig 3-åring som säger "Jag älskar dig, mamma", får känslor för en liten varelse som man själv har hjälpt till att sätta till världen och som är beroende av mig som vuxen, upplever hur ÄKTA kärlek känns för någon annan, den där berusande känslan av att "jag skulle kunna dö för mitt barn", kan tillåta sig själv att vara lite barnslig, släppa kontrollen, svara på miljoner frågor om "varför är himlen blå, mamma?"

Sammanfattningsvis: INNAN barn är man friare att göra som man vill, EFTER barn känner man mer och njuter mer av dagen.

Sämre. Fick en förlossningsdepression och en hormonell sjukdom efter andra barnen och mitt liv är skit. Mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Dagarna handlar om bråk och ångest. Tycker synd om mina barn som inte valt detta. Många gånger tänker jag på döden för att underläta för barnen. Tyvärr kan jag inte alls tycka barn är mening med livet, tvärtom.

Bättre på det sättet att det fått fler dimensioner, jag ser på mig själv och världen med andra ögon. Jag är mer nöjd med mig själv som person.
Vi fick barn när jag skulle fylla 35 och jag tycker att det var en perfekt ålder för mig. Jag har "lekt av mig", rest, haft ett par förhållanden, jobbat mycket, pluggat, osv osv. Nu är jag tillfreds med min plats i livet, toknöjd över mitt förhållande, har ett jobb som kräver "lagom mycket" (plats att utvecklas men inte galet mycket jobb).

Med det sagt, jag hade också en förlossningsdepression. Det var FRUKTANSVÄRT och inget som går att beskriva för någon som inte själv varit med om det. Och det kan ju låta märkligt men så här i efterhand var även det utvecklande på ett sätt. Jag har lärt mig mer om mig själv.

Sammanfattningsvis beskrev en väninna det väldigt bra för mig när jag var gravid, det är himmel och helvete i en härlig kombination!

Varken bättre eller sämre. Det blev annorlunda och berikande men vi har fortfarande bra och dåliga dagar.