Hjälp! Deprimerad 14 årig dotter.

Ni måste söka hjälp! Trivs hon inte med första kontakten med Bup- be om en annan.

Det låter ju som att hon svälter sig själv, detta måste ni stoppa nu, innan hon går för långt och blir för sjuk.

Våga ligga på, våga vara jobbig och obekväm förälder. Visa dottern att ni bryr er och att ni finns där för henne.

Jag känner inte dig och inte din dotter heller och jag är ingen expert men vad säger de på BUP eller har ni inte fått komma dit än? Tycker din dotter som du säger att mat är äckligt så ringer det iallafall en varningsklocka i mina öron och den säger ätstörning. När din dotter väl fått komma till BUP kan ni få hjälp därifrån att hantera din dotters beteende vad gäller mat och det är just såna saker som förälder du kan få hjälp med. Varför din dotter är deprimerad vet jag naturligtvis inte men det var ju bra att du vände dig till vårdcentralen så att de kunde hjälpa dig att få en remiss till BUP för det är ju alltid en början.  Vet inte om du blev klokare av detta men du försöker ju hjälpa ditt barn och det är huvudsaken, sen är det ju bra att ni ska få professionell hjälp.

Jättebra att ni sökt hjälp, finns det någon mottagning som är inriktad på ätstörningar? Kolla upp det.

Sedan tycker jag inte att du ska hota så mycket kring maten, börja i andra änden också och ta reda på varför hon inte äter. Se till att ni inte tappar kommunikationen bara för att hon är rädd för konsekvenser, typ att hon inte vågar berätta om det blir ännu svårare att äta. Samtidigt ska du självklart vara tydlig med att du tänker göra vad som krävs för att hon sa bli frisk (för att du är rädd om henne och älskar henne) och berätta vilken vård det kan bli tal om.

Låter som anorexi (talar utifrån egen erfarenhet). Man blir deprimerad och ångestfylld av att inte äta.

Visa inte din oro för din dotter och skäll absolut inte på henne. Försök bete dig som vanligt i stort sätt, även när du försöker prata med dottern.

Det är i princip omöjligt att övertala en anorektiker och få henne att äta. Risken är bara att hon äter ännu mindre, som ren trots.

Usch, detta lät dystert. Jag vet ju inte ens om hon har anorexi men det låter verkligen så och jag vet hur jobbigt det är eftersom att jag själv haft det.

Jag tycker du ska vända dig till en ätstörningsmottagning omgående, åtminstone ringa för att få lite råd. BUP har inte mycket att erbjuda en person med ätstörningar tyvärr. 

Tack för svaren. Ja ätstörningar har hon definitivt , det är det inga tvivel om. Sen kanske jag som du skriver spuff , att inte "hota" med maten utan försöka få reda på vad som ligger bakom nedstämdheten. Tror och hoppas att en medicinering vore det enda rätta just nu. Att få "lyfta" upp hon ur depressionen lite så kanske det blir lite lättare att komma på banan igen....men det känns jäkligt långt bort just nu. Försöker prata med hon så gott det går men hon stänger av och blir ofta insjunken i sig själv , så då försöker man vara "som vanligt" ..... men det känns som en jävla lögn , att man blundar för sjukdomen. Men har oxå insett att man kan inte gå på hur mycket som helst heller. Fan , man blir så jäkla frustrerad det här är den värsta mardrömmen man inte vill ska drabba någon speciellt inte sina älskade barn.

Jag tycker, som sagt, att du TS ska försöka skaffa fram information om ätstörningar och vad man som anhörig kan göra, för din egen skull.

Hej!

Jag vet inte för jag har aldrig haft anorexi, jag har bara tvärtom - älskar att äta och är smått överviktig. Min första tanke var mest att om hon fått komentarer om att hon äter för mycket, kanske i skolan? Eller lyssnat på andra tjejer som är i början av tonåren som försöker "äta rätt" ?  

Jag tror det viktigaste för din dotter är att känna att hon kan prata med dig som förälder, att du accepterar och förstår henne. Jag har inga barn och jag är absolut ingen expert men för mig med min depression har det alltid varit viktigt att känna att min omgivning har empati (speciellt familjen). Det hjälper så mycket, även om hon kanske inte kommer vilja öppna sig till en början, om hon är en sådan som stänger mycket inne.

Jätte bra att du sökt hjälp åt henne och hoppas hon kan hitta en samtalskontakt hon trivs med och att de verkligen tar detta på allvar, det är superviktigt.

Ge inte upp! 

Styrkekram.