Arg treåring

Jag är i nån liknande situation med min son som fyller 3 nu i Feb.
Han blir galet förbannad bara man säger ordet nej, kastar allt han kommer åt. Vi försöker avbryta det med att "roffa" åt oss sakerna i hans väg, och skickar in han på rummet.

Nu har inte jag bonusbarn, men Max har en storebror.. och jag måste nog påpeka att de är lite värre nä storebror är hemma, dom ryker ofta ihop, lillebror är bestämd envis och i många fall "tjurskallig"

När jag pratat med BVC säger dom att vi ska kämpa att inte ge viljan barnet vill ha igenom, vi är nog inne på hans 10e försöksteknik till att försöka få igenom sin vilja, man är dötrött ibland.

Ja vi tar också sakerna då vi vet att hon kommer kasta tallriken tex, vilket gör att hon blir ännu argare.

BVC och förskolan säger att vi måste vara betämda, men problemet är att hon är så enormt envis och då menar jag envis!

Jag och en vän skulle gå hem från förskolan hon med sin son som är lika gammal. Helt plötsligt fick dottern för sig att hon skulle bli buren istället för att åka vagn. Jag sa att då får hon gå och så då blev hon tvärilsk och satte sig på marken, vi började gå sakta och tänkte att hon kommmer men icke. Vi hann väldigt långt innan jag var tvungen att vända och hämta henne, fick då spänna fast henne i vagnen rasande. Min kompis sa att hon är verkligen envis.

Det som fungerar ibland är att locka henne med att hon får titta på film om hon samarbetar. Samtidigt vill jag inte använda detta jämt, för jag vill inte att hon ska titta så mycket på film

Jag vet inte om det är för att hennes halvsyskon är så mycket större och får ju göra saker som hon inte får som gör att hon blir så arg ibland då det kan bli lite "orättvist". Eller så är hon bara väldigt ilsk av sig. Det tar på krafterna verkligen.

Det är likadant med mat hon är så envis att hon kan matvägra i flera dagar.           

Påminner mkt om Max, man måste vara bestämd, vi kan inte vara så mkt annat.
Om Max inte vill Gå, och vagnen är med, ja då får han sitte även om de är mot hans protester, Jag orkar inte bära på honom, dels väger han ju mer nu och sen är jag gravid. MEn Max är en sån som helst med vill bli buren, gå buren och så ska de hålla på hela tiden. Jag blir galen. Ibland har jag lyckats leka bort ilskan med att sätta mig med lego eller annat, då är de roligare än utbrottet.. men som sagt de vill jag inte i längden heller.

Jo tack de där med envishet är en mardröm, jag har aldrig vart med om en envisare liten person. Han ger sig ju inte i första taget, inte andra eller tredje.

Sista jag sa nej, du får inte, då låg han och grina HÖGT i sin säng i 40 min... De va med nöd och näppe jag klarade av att stå ut, mitt hjärta skar av sorg, medans hjärnan sa TROTS.
Ju envisare ju trotsigare har jag märkt =(

Det kan vara så med syskonen, dom får göra mer eftersom dom hanterar det, men så är de ju för alla småsyskon, Tias får göra mer än Max eftersom de fungerar, Max kan bli galen, men men han är ju fortfarande för liten för mkt! 

Det låter som våra barn är väldigt lika! Jag är också gravid och man har ju inte hur mycket ork som helst. Speciellt då när hon inte vill klä på sig och hon är så stark, min mage är i vägen osv. I de värsta stunderna har hon försökt att slå mig i ansiktet. Eftersom jag har glasögon är jag ju rädd att de ska fara all världen väg. Man blir så fruktansvärt arg själv

Kanske envisheten kan leda till något positivt? Vi får hoppas det, för det här är så tufft.