Hallå alla bonusbarn!!

Har 1 bonus pappa och 2 bonus syskon..
Vi har haft våra fighter men har haft en bra uppväxt ihop med honom ändå, som tonårstjej så är man ganska mycket emot sin mamma och då fanns min styvfar ist =) var honom jag sökte tröst hos, nu har de varit skilda i 7år men vi har fortfarande en bra relation, samma sak med min mamma och mina bonussyskon.. de har en jätte fin relation fortfarande =)

Kan säga oxå att min styvfar kallade mig för sin egna dotter och han var som en riktig pappa, det var han som följde med till sjukhuset och på möten i skolan.

Jag har både en styvpappa och styvmamma - och  jag är en bonusmamma själv. 

Jag har som "måttstock" att göra allt som de inte gjorde, och inget av de dom gjorde. 

Min styvpappa var länge min favorit, och han älskade mig och min äldre bror mycket. Dock, när Mamma och han fick en son tillsammans så ändrades allt. Vi var inte alls lika viktiga, bråken blev större och jag kände sånt avsky för honom då han var psykiskt nedtryckande. När jag och min lillebror blivit äldre började både han och jag att säga ifrån och ifrågasätta hans beteende mot mig (min äldre bror hade redan flyttat). Det blev väl bättre, och jag har accepterat att han är en enstöring och gubbgrinig! :p

Min Styvmor hade 2 döttrar sedan tidigare. Och det stod klart från början att vi mest var i vägen, och vi fick sedan veta det på ett eller annat sett de kommande åren. Ännu mer när Pappa och hon fick barn tillsammans (då även hennes döttrar blev utanför).

Kan tilläggas att min Mamma alltid stod upp för oss (och var nära att flytta ifrån honom), men min Pappa gjorde det aldrig. 

Jag kan säga (med handen på hjärtat) att jag kan vara för hård mot mina bonusbarn. Men jag försöker varje dag att prata mer och skälla mindre. Varje nattning så är jag noga med att de förstår att jag älskar dom mycket, och varje gång de kommer tillbaka från Mamman så talar jag om precis hur mycket jag saknat dem.

Jag HOPPAS också att jag kan vara så pass "bra" att jag inte kommer göra att de känner sig utanför när jag och min sambo skaffar en knodd tillsammans. Jag vill aldrig att de ska uppleva det jag gjorde!

Jag tror att mina bonusar tycker bra om mig, då de på eget bevåg kommer och gosar med mig i soffan och säger att de älskar mig/tycker om mig. Kanske finner de en trygghet i att, hur arg jag än varit på dem när de gjort något dumt - så får de ändå höra att jag älskar dem vid dagens slut!  

Jag var tonåring när mina föräldrar skildes. Ett par år senare gifte de om sig med nya partners.

Min pappa har gjort misstaget att känslomässigt inte vara särskilt närvarande i vår kontakt sen skilsmässan. Han säger att han inte klarar att hålla kontakten när man inte träffas till vardags. Han försöker lämna över ansvaret för kontakten med oss till sin fru. Men vi vuxna barn kan inte göra så. Mitt yngre syskon fick alltid träffa henne mer än honom när vi var på besök även som barn.
Det har varit haltande och skevt och vi bär alltid på en saknad efter en ärlig, rak, öppen och levande kontakt med honom. Det var så vi minns vår kontakt innan skilsmässan.

Kvinnor är oftast mer relationsorienterade på något sätt. De är väl nästan bara kvinnor på detta forum till exempel. Vi har och tar så mycket ansvar i detta. Vi bearbetar och vrider och vänder på alla stenar för att hitta ett bättre sätt att relatera och handskas med relationer. Ibland så går det inte så bra fast man försöker och vill. Det finns känslor under ytan som man inte alltid kan bestämma över.

Det hade varit enklare om vår bonusmamma var bättre på att stödja oss i att få ha egen tid med vår pappa. Det är bara hon som når fram till pappa. Utan henne når vi aldrig honom. Han når och förstår inte sig själv ens. Frågan är om hon är stark nog att uppmuntra honom att vara med sina barn utan att hon själv är med. Låta dem få ha sin kontakt en stund då och då för sig själva.
Det skulle vara enklare om alla kunde spela med öppna kort (säga vad man känner). Det är viktigt att bonusmamman inte känner sig åsidosatt heller. Alla måste vara överens om vad som händer och samspela.

Tack för era svar!!!

Min styvmamma var en underbar människa och kompis och en fantastisk mamma till min älskade lillebror. Jag var väl 9-10 år när hon och min pappa träffades. Hon försökte aldrig vara min förälder och tog väl heller aldrig något föräldraansvar direkt - fixade inte mat , kläder, eller hämtade och lämnade - men hon behandlade mig alltid med respekt och vänlighet och tog sig verkligen tid att lära känna mig och ta mig på allvar även när jag var väldigt tonårig. 

Härligt! Påminner mycket om min styvpappa.
Jag förstår inte detta med att det ska vara viktigt att styvföräldern behandlar mej som sitt eget barn och att jag ska vara svartis på småsyskonet. Man ju inte föräldern som styvis, jag har ju en egen pappa!! Men jag förstår det helt om styvis kommer in i barnens liv då de är bebisar och egna föräldern är helt frånvarande. Då blir det ju en annan femma lixom.

Jag hade velat att min bonusmamma tydligare visade att hon och jag hör ihop. Att man är släkt med sin biologiska förälder fattar man, även att man hör ihop med sina halvsyskon. Men att hon skulle ha uttryckt ibland att vi också hör ihop (trots att vi enligt många kanske inte gör det, riktigt på riktigt) hade varit betydelsefullt. Jag försöker ge mina barns äldsta syskon det. Att han och jag är lika till sättet ibland, att vi skämtar, att vi gör gemensamma saker bara han och jag utan mina egna biologiska barn (gå på bio, åka och handla mat inför helgmys osv). Att få känna sig speciell för sin bonusförälder är viktigt, många i samhället försöker klanka ner på och ogiltigförklara alla försök för en bonusförälder och ett bonusbarn att närma sig varann och skapa en trevlig och vänskaplig familjerelation. Det handlar inte om att ersätta någon annan förälder utan om att hitta sina egna former för sitt speciella "släktskap" som den moderna familjens bonussituation innebär.