Känner du dig som barnlös?

Jag satt och funderade på ordet barnlös och jag kunde inte låta bli att reta upp mig. Kanske är det bra att jag just retar upp mig, det är väl en del i sorgeprossessen kan jag tänka mig. Fick missfall för några dagar sedan efter IVF. 

Tillbaka till ordet barnlös. Är det så att  man är barnlös bara för att man inte har kunnat få de barn man vill ha på egen hand. För mig låter barnlös så slutgiltigt och tröstlöst, som en dom. Jag har dyslexi och fått kämpa mkt för att lära mig läsa, var jag då analfabet innan jag kunde läsa? Nej jag väljer att se det som en kamp, en kamp i väntan på att få bli förälder på ett eller annat sätt (ivf, äggdonation, adoption, surrogat). Jag sätter alltid upp höga mål och sedan jobbar jag mig dit, på ett eller annat sätt om jag verkligen verkligen vill det så hittar jag en annan krokig väg som leder till målet. Därför vill jag inte betrakta mig som barnlös det får mig att känna mig som en som aldrig kommer bli förälder. En vacker dag kommer det ju att hända mig och min man, på ett eller annat sätt, det är jag helt övertygad om eftersom det sista som lämnar människan är hoppet. 

Vad tycker ni? Är det bra med ett ord för att kunna sätta fingret på det eller känns det bara som ett hopplöst ord?