barnperspektiv, biopappa-bonusmor

Min far var för mig och min yngre syster närvarande och vår kontakt var levande då vi levde i den biologiska familjen. När jag var 13-14 år separerade mina föräldrar. (Det var på min mammas initiativ.) Efter ett par år hade båda träffat nya partners.

När vi kommer för att hälsa på är pappa ofta inte hemma till vår besvikelse. Han tycks tro att det inte spelar någon roll. Det räcker med att någon är hemma. Så har det alltid varit. Hon har haft mer tid hemma och han har prioriterar jobbet. Detta fortgår trots att vi "barn" är kring 40 år och han kring 70 år. Det är ju inte klokt men så är det. Vi har försökt prata om det men det har inte hjälpt. Efter senaste besöket måste jag ge upp - vilket leder till att mitt barn och min far antagligen inte får så bra kontakt som jag hoppats.
Bonusmor tar hand om oss när vi kommer men det är uppenbart på många sätt att hennes fokus ligger framförallt hos de egna barn och barnbarnen. Av nån anledning går vi varandra på nerverna fast vi nog försöker ha en hyfsad kontakt och respektera varandra.

Jag vill skriva detta för ge exempel från det andra perspektivet ("barnperspektiv"). Pappa är pappa - och behovet finns alltid att få ha en levande relation till honom, en bonusmor kan inte ta hans plats i mitt liv. Jag önskar att biologiska pappor kan läsa detta. Somliga tror att de är utbytbara och att det inte gör något att de inte är engagerade. I vårt fall fungerar det verkligen inte.
/Ledsen och uppgiven