Hur hantera en 3-åring som slåss och sparkas?

Varför slåss han? Känner han sig rädd, är det ett rop på uppmärksamhet? Ställer han sig ivägen bara för att retas så känns det ju som att han vill ha uppmärksamhet, alternativt är understimulerad. Ta reda på anledningen istället och gör något åt det. Är det enda sättet han kan uttrycka känslor på kanske han måste få hjälp med att uttrycka dem på ett annat sätt. Visa HUR man ska göra istället för att koncentrera sig på hur man INTE ska göra. Fokusera på det positiva och ge honom massor av beröm och positiv uppmärksamhet när han gör något bra istället.

Behöver man hålla fast honom i 30 minuter tycker jag att du på en gång kan se att detta inte är en metod som funkar över huvudtaget, snarare förvärrar situationen!

  

va koncekvent å ta bort han när han retas å visa att det inte är ok med att slåss å sparkas.  när han fortsätter skrika på sitt rum o följa efter säg till honom att han får vara på sitt rum o följ med honom dit , följer han efter igen så tar du honom i handen säg inget o gå till rummet .

Eller så löser man grunden till problemet först, istället för att undantrycka hans känslor. Är han arg/ledsen/ensam/frustrerad/osäker/ostimulerad/uttråkad så löser ju rumsarrest ingenting. Man vill väl i första hand att barnen ska må bra och kunna ge uttryck för sina känslor på ett positivt och konkret sätt och inte slåss av den anledningen, än att bara lära dem lyda?

Ts: Jag har en femåring som beter sig på liknande sätt! Just nu är jag bara så less på hans beteende. Idag gick han helt oprovocerat och slog till sin tvillingbror, rätt hårt till och med. Han var inte ens arg över något som jag kunde se i all fall. Möjligen uttråkad och ville retas. Men jag kan inte underhålla barnen varje sekund. Våra barn får vara ute och leka varje dag, vi läser för dem dagligen, vi pysslar med dem och aktiverar dem utan att överdriva. Lite långtråkighet får de också stå ut med.

När sonen bråkar med sina syskon säger vi ifrån. Om han fortsätter att slåss eller reta syskonen så säger vi till honom att gå in och leka på rummet en stund så att syskonen får vara ifred. Om han fortsätter att bråka bär vi in honom på rummet. En av oss vuxna stannar där med honom tills han lugnat sig, har ett kort allvarligt samtal och hjälper honom in i någon aktivitet. Det händer också att jag blir arg och skriker, men då tar sonen bara efter och börjar skrika lika illa som jag själv.

Jag tycker själv att det är svårt att veta vad som ligger bakom min femårings beteende. Han är väldigt verbal men när jag frågar varför han slåss så flinar han bara och säger att "M är dum och jag vill slå honom". När jag frågar vad M har gjort som var så dumt så har han inget svar. Kanske finns det en ilska hos sonen som beror på att han ofta kommer ikläm (han har syskon med funktionshinder). Kanske beror det på oss föräldrar som inte är tillräckligt tydliga i alla lägen. Jag vet inte. Jag tycker annars inte att mina barn saknar någonting: De får massvis med kärlek och trygghet, vi lyssnar på dem, vi gör roliga saker med dem, vi tillbringar mycket tid tillsammans, men de får också gränser och tillsägelser givetvis. Men något fel måste vi rimligtvis göra eftersom sonen fortsätter att slåss. Eller är det normalt att barn håller på så?

Ringde och pratade med en barnpsykolog i för några dagar sedan för att få råd om hur jag bäst hanterar sonen när han sparkas och slåss och fick tipset att göra precis som jag gjort - hålla i honom och vänta på att han lugnar sig. Hon var förvånad över att höra att han är så envis att han kan skrika över 30 minuter. Vi resonerade iaf lite runt andra alternativ eftersom jag tycker att det känns kränkande att hålla fast honom så länge, vill ju att mammas famn ska vara mysig och inte något att förknippa med ilska eller "straff" och vi kom fram till att jag skulle prova att ta med honom till sitt rum och stanna där med honom tills han lugnat sig. Dagen efter provade jag det och han var givetvis jättearg och skrek åt mig att han ville gå ut ur rummet, att han inte gillade mig och att jag skulle gå. Det tog 40 minuter innan han kom över ilskan och istället blev ledsen. Kan säga att gud vad det skar i mammahjärtat varje gång han skrek att han inte gillar mig! Tänkte ändå att jag skulle ge metoden enärlig  chans och härda ut för att se om det gav något. Och det gjorde det! Han har haft ett par utbrott till och när vi då gått till hans rum har det inte tagit mer än 10-30 sekunder innan ilskan gått över och vi är kompisar igen.

Som svar till Girlinthecity - anledningen till hans ilska är att han är 3 och blir arg när han inte får som han vill och då yttrar det sig genom att han slåss. När han retas så är det oftast för att han är uttråkad men precis som zelia så känner jag att jag inte kan aktivera barnen verje sekund. Vi spenderar så mycket tid som möjligt tillsammans, gör aktiviteter som familj, ger barnen egentid med oss föräldrar dagligen och överöser dem med kärlek. Vill också säga att jag i möjligaste mån föröker förebygga ilskeutbrott genom att förbereda på vad som ska hända näst och märker jag att det är på väg att gå åt fel håll försöker jag avleda det hela och intresera honom för något. Ofta funkar det men inte alltid och det är i de stunderan som hans ilska behöver hanteras på något sätt och han behöver få en gräns satt att det inte är ok att sparkas och slåss. 

"Man skall smida medan järnet är kallt" säger Jesper Juul. Prata med barnet när han är lugn och inte upprörd. Fråga varför han gör som han gör och försök förstå. Förklara hur du ser på det hela. 

Blir förvånad över att så många skriver att det kan vara understimulans om barnet slåss. Vadå understimulans? Det är väl ändå inte meningen att vi föräldrar ska stimulera barnen i ur och skur. Barn behöver ha långtråkigt annars utvecklas inte deras egen fantasi. Inte fasen var det många föräldrar som lekte med sina barn förr i tiden utan de fick vackert lära sig hitta på roliga saker på egen hand eller tillsammans med jämnåriga.

Jag kan säga att när min femåriga dotter slår mig eller spottar på golvet i ilska så blir jag riktigt förbannad. Hon åker rätt in på rummet. Det är allt för mycket daltande med barn idag. Kärlek och beröm får mina barn massvis ändå men sådant uppförande tolereras inte. 

+1

tar till mig varje tips.. Har en 3-åring som slåss och jag blir frusterard hur jag ska hantera det.. =/