Ego-bonusmammor!!!!!

Mycket bra skrivet .

man blir ju mörkrädd när man läser trådar om hur jobbiga alla bonusbarn är o blabla. Då får man helt enkelt fundera. Är jag tillräckligt kär i denna mannen för att även ta mig an hans barn...och kan jag inte det, då får man som vuxen, vända sig bort, trots att man är "kär"....man hittar en ny tillslut. En utan barn då förhoppningsvis.

I många av dessa trådar som handlar om detta ämne så är bakgrunden till konflikterna i relationen bonusmamma-bonusbarn att papporna tar för givet att bonusmammorna ska ställa upp på att passa barnen. I vissa fall handlar det t ex om att de låter barnen komma när de själva inte kan passa dem, och utan att fråga sin sambo, så tar de för givet att hon, dvs bonusmamman ska passa barnen.

Jag tycker inte bonusförälder medvetet ska försöka hindra deras sambos att träffa sina barn, men samtidigt ska de inte behöva uppmuntra till umgänge mellan pappa och barn, utan det får papporna ansvara för.

Inte uppmuntra men stödja. Sedan så tycker jag att det ska ju vara upp till bonusmamman hur mkt ansvar hon vill ta, pappan ska ju självklart ta det största ansvaret och inte ta något för givet.
Jag fattar inte vad det e för "pappor" som hellre umgås själv med sin nya sambo än tar dit sina barn varannan helg...som jag läste i en väldigt upprörande tråd.
Liksom, varannan helg, man borde ta tillvara på varenda minut med dom då. Barnen alltså.

Min inställning till min roll som bonusmamma är att det är min skyldighet att acceptera och respektera barnen och det är min skyldighet att se till att barnen får en trygg och kärleksfull hemmiljö när dom är hos oss. 
Det är mina SKYLDIGHETER, som kan krävas av mig. 
Sen tar jag läggningar, matlagning, pyssel, tröstar, kramar, myser, uppfostrar, tvättar, fixar deras rum, tar dottern på shoppingrundor och sonen till museet.. ja allt som en förälder gör. Men det är för att jag VILL.
Om barnens pappa skulle få en jobbresa på den veckan vi ska ha barnen då har jag all rätt att säga att han får lösa det på annat sätt än att jag anta eller kräva att jag ska fixa det. 
Han har all rätt att fråga, men jag har rätt att säga nej.
Som när han hade fått en jobbresa på en barnvecka, som även råkade vara en väldigt kritisk vecka för mitt jobb.
Han fick helt enkelt boka om sin jobbresa, där kan han inte kräva att jag ska boka och ställa upp. 
Han har föräldraansvaret och jag har ansvaret av att vara en del i familjen.
Det är skillnad.
Sen hjälps vi åt med det mesta, men när det kommer till kritan så har jag rätt att säga nej.
På samma sätt som han har rätt att ta stora beslut om barnen som t.ex vilken skola dom ska gå på utan att jag får vara med och bestämma.

I korta lag har vi väl lagt upp det så här.
Det som har med barnen att göra som påverkar oss båda, bestämmer vi tillsammans.
Det som har med barnen att göra som bara påverkar mig, får jag bestämma
Och det som har med barnen att göra som bara påverkar honom får han bestämma.  

Givande tråd.

Okej TS, din trådstart är läst och jag har förstått din åsikt.

Men vad menar du egentligen med att "sabba" pappaen umgänge?
Har man inte som bonusmamma rätt att ta upp till diskussion hans umgänge med barnen, och evt föreslå andra alternativ om man inte tycker det funkar etter en lång tid? Bonusmammaen är tross allt också en del av familjen, och kanske finnes det andra barn i familjen? Alla ska må bra.