Delade känslor inför att försöka få syskon

Har ingen erfarenhet av nr2 har bara ett barn som föddes för tidigt pga att jag fick HELLP akut havandeskaps förgiftning. Den läkaren som snittade mig sa att nästa gång jag blir gravid ska jag direkt kontakta dem, för då ska jag äta tabletter hela graviditeten som ska förhindra att detta händer igen. Hör med din mödravård ev specialistvård då jag inte tror att detta är så etablerat än.

Tack för svar. Jag har också fått besked om att jag ska ta kontakt med sjukhuset vid ny graviditet, och att jag ska få blodförtunnande, och eventuellt blodtrycksmedicin. Jag är självklart bekymrad över att föda prematurt igen, men jag tänker också mycket på honom vi har hemma. Hur klarar man att vara mamma för en liten när man ligger på sjukhus själv och kanske sen har en liten prematur baby liggande på sjukhus. Jag har just nu mest ångest över att behöva vara borta från honom här. Förmodligen är det ju länge till vi eventuellt får ett barn till, men ändå, detta är något jag tänker på och skulle gärna vilja höra hur andra har upplevt det.

Nu delar jag med mig av hur det var för dig, men du får tänka på att det här är värsta tänkbara scenario (nästan) och kanske inte så troligt. Mitt första barn föddes i v.24+1. Under min andra graviditet satte förlossningen igång i v.22+2 och jag blev inlagd med strikt sängläge. På det första sjukhuset fick min dotter besöka mig ibland och till och med sova över om pappan var med (hon var fjorton månader, elva månader korrigerat). Trots att jag inte hade något kvar av livmodertappen så lyckades min kropp hålla kvar bebisen och i v.27+0 blev jag flyttad till hemsjukhuset.

Där var det besöksförbud på grund av att jag låg på bb-avdelning och de var oroliga över att de nyfödda kunde bli smittade med RS om utomstående kom in. Därför fick jag under de åtta veckorna jag låg på det sjukhuset endast träffa min lilla, lilla tjej i hisshallen när jag fick tillåtelse att sitta i rullstol. Det är det värsta jag någonsin varit med om, hon kände inte igen mig och när vi slutligen kom hem efter att sonen fötts i v.35+1 och varit fem dagar på neo så fick jag helt börja om med anknytningsprocessen mellan min dotter och mig.

Jag skulle aldrig någonsin riskera att utsätta ett barn för det igen,, men det måste ju kunna gå att lösa sånt här utan att riskera anknytningen. Sjukhusen borde ha större insikt om anknytning och främja detta. Ibland önskade jag att sonen skulle födas tidigare, för då skulle jag ju åtminstone kunna dela upp min tid mellan dem.

Men som sagt, det här kan inte vara en alltför vanlig sits.

Usch vad jobbigt det måste ha varit. Förstår hur du känner att det på ett sätt hade varit bättre om sonen fötts tidigare, även om det såklart var jättebra att han stannade så länge i magen. Det måste ha varit långa veckor. Tack för att du delade

På det sjukhuset jag låg på med sonen så får man ligga på ett familjehotell och där får både man och syskon vara med. Det vet jag för att det var andra på samma avdelning som hade det. Nackdelen är att man bor helt på andra sidan av neo. Men nu så har det ändrats en del, och vi kommer inte höra till det sjukhuset längre, så jag har ingen aning om hur det är på det andra sjukhuset. Kanske jag ska fråga dem. Har inte ens tänkt på att man inte kan få ha familjen hos sig på kvällar och nätter.

Min son var 10 mån (8 mån korr) när jag blev gravid med nr 2. Redan i vecka 15 förstod vi att även hon med stor sannolikhet skulle bli prematur , och att jag troligen skulle behöva sjukhusinläggning en längre tid innan hon föddes. När den initiala rädslan och sorgen lagt sig började vi planera. För att skjuta på tiden till sjukhusinläggning tog vi hjälp av kommunens Familjestödjare (barnskötare), så att jag kunde vara sängliggandes hemma, istället för på sjukhus. Detta var guld värt. När sjukhuset blev oundvikligt hade vi gjort upp ett roterande schema med släktingar som kunde hjälpa min man med sonen hemma. Jag blev inlagd i vecka 29+1 och dottern kom fem veckor senare. Efter ytterligare 3 veckor fick vi komma hem. Jag måste vara helt ärlig och säga att det var alldeles FRUKTANSVÄRT att vara ifrån min son under denna tid. Och då kunde han ändå komma på besök två gånger om dagen. Det största problemet var för oss att sonen var för liten (nu ca 14 mån korr) för att förstå vad som hände. Han förstod inte varför jag var borta, och ibland, när det var dags för honom att gå hem, kunde han räcka ut handen åt mig i sjukhussängen, och vilja att jag skulle följa med. De oförstående blickarna jag fick av honom då var nästan outhärdliga. Utöver själva saknaden efter sonen, som var som en ständig kniv i hjärtat, kände jag alltid en gnagande oro över att vår anknytning skulle skadas, att han skulle förlora sin tillit till mig och få men av detta. Nu är vi hemma, och vår relation håller på att repareras, men jag har fått acceptera att det är pappa han känner sig tryggast med nu. Och det måste sägas, att min man och son har fått en mycket bättre kontakt, och min man har verkligen vuxit i sin föräldraroll genom detta. Jag tror att det alltid blir ett helvete att vara på sjukhus med ett barn hemma, oavsett barnets ålder. Men hade jag fått välja igen hade jag väntat med syskon, tills dess att det äldre barnet var gammalt nog att förstå åtminstone lite av vad som hände. Blir det ändå så att det blir syskon snart har jag fyra tips: 1. Kolla upp besöksmöjligheter i förväg 2. Låt släkt och vänner hjälpa er 3. Använd Skype 4. Undvik (visserligen svårt att planera) att få barn under vinterhalvåret. Infektionssäsongen utgör en risk för nya barnet och kan medföra kraftiga begränsningar i besöksmöjliheter. Lycka till!

Vi har en son född i v. 32 efter en besvärlig graviditet (IVF-graviditet och lång väg för att bli gravida + att jag fick högt blodtryck, blodproppar i moderkakan och dåligt flöde i navelsträngen vilket medförde att han mådde dåligt och blev tillväxthämmad.

Jag fick veta redan när jag skrevs ut från BB att jag vid ev. ny graviditet skulle ha specialist mödrarvård från första början.

När vi lyckades bli gravida med vår dotter 1 1/2 år senare, fick jag komma till Spec MVC från första början, jag fick trombyl och åt blodtryckssänkande medicin när blodtrycket började stiga.

Det var mycket oro och jag var rädd för att hamna i samma situation igen, det är ju betydligt tuffare att få en liten prematur bebis när man redan har ett barn hemma, men det gick bra och  hon föddes i v. 39 efter en igångsättning.

Inser att mitt inlägg är lite väl dystert - glömde ju lägga till att jag ju visste rätt säkert att det skulle bli problem även med nästa grav, vilket ju inte ts gör!

Jag sköt upp beslutet att försöka skaffa syskon till dottern kändes gammal nog att klar av ett premtaursyskon, utan att tappa anknytningen med oss föräldrar. Jag har hört om så många föräldrar som slits mellan det nya barnet på sjukhuset och syskonet hemma och aldrig känner att de är tillräckliga någonstans.

Nu fyller min dotter strax 3 år och jag är i v. 28+6. Tidigare i v. 22 blev jag inlagd för att tappen kortades hastigt. Som tur var kom den tillbaka nästa helt efter fem dagars strikt sängvila, och jag varit sjukskriven hemma till nyss med mycket vila. Men jag har verkligen blivit påmind om hur tufft det skulle ha kunnat bli om jag behövt ligga inne längre. Dottern är betydligt "pappigare", särskilt som jag inte fick lyfta henne på flera veckor och har legat i säng/soffa flera timmar per dag. Hon har behövt vara på dagis hela dagar eftersom jag inte kunnat ta hand om henne, och min sambo har tagit hand om hela hushållet och kännt sig som ensamstående.

Kort sagt: Jag är glad att jag väntade ett tag med syskonförsök.

Tack för svar. Jag tänker också att det bästa är om han blir lite äldre innan jag blir gravid igen. Det är därför jag känner mig så ambivalent. Samtidigt så vet jag att det kan ta många år att bli gravid, och fertiliteten blir ju inte bättre med åldern. Och när denr edan nu är såpass låg så vågar jag helt enkelt inte. Men jag uppskattar de tips ni har gett, och ska ta kontakt med sjukhusen för att höra om deras besöksordningar. Eftersom vi har så svårt för att få barn så ar det inte så lätt för mig att bestämma vilken tid på året vi ska ha barn. Jag hoppas att det blir så för mig också att nästa föds runt bf. Jag är glad för att jag har fått erbjudande om att få uppföljning av sjukhuset vid nästa graviditet.

Vi har hela tiden haft tanken att sonen (född 28+3 hösten -07) skulle bli ensambarn, men vi hade ändå ganska tidigt önskan om ett syskon i huvudet. Vi bestämde oss ändå för att vänta tills vi ansåg honom mogen och stor nog att förstå att vi inte överger  honom om vi måste prioritera en ev. neovistelse för ett syskon. Nu är jag gravid igen och jag känner att vi gjorde rätt som väntade. Kanske skulle vi väntat ett eller två år till för säkerhets skull, men jag är ändå hyfsat övertygad om att han är så pass trygg med sina morföräldrar och sin farmor att det kan fungera även om vi måste iväg igen. Vårt närmaste sjukhus för barn födda före vecka 28 eller med komplikationer (som sonen) ligger 50 MIL från vår hemort, så det går inte att besöka då och då, utan det blir heltidsvistelse i så fall. Regionssjukhuset, där man kan få vara vid födsel mellan veckorna 28-32 är 26 mil bort, så samma sak gäller där. Målet är såklart att passera 32 veckor, men jag har ingen förklaring till sonens prematurfödsel eller det sena missfall vi fick dessförinnan, så visst finns oron där! Läkarna på specen kan ju inte behandla något de inte kan diagnosticera.