Du är inte en vän om du inte prioriterar vänskapen!

De händer då inte så jävla mycket i ens liv när man har passerat ett visst datum i ålder och har fått barn. Så man behöver inte uppdatera dagligen vad som händer, för det är samma sak som händer.
Mina bästa vänner och jag fikar ibland för att uppdatera statuset i varandras liv, vilket lyder samma samma och åter igen samma. De är en av de roligaste stunderna i vardagen (veckan månaden), att träffas äta fika och prata.

Annat är de i bästisåldern... så jag förstår dig hur du tänker, men en dag växer du oxå upp till den vardagen om du då inte är en av dessa evigt singlar utan barn då.

En riktig vän för mig är en person som jag känner lika väl och älskar lika mycket varje gång vi ses/pratar oavsett om det går 3 dagar eller 3 månader mellan gångerna.

En ytlig vän måste man underhålla vänskapen med för att den ska bestå, på det sättet du beskriver!

Det är min erfarenhet.

Många av mina vänner bor flera mil bort och vi träffad sällan, min bästa vän träffar jag ca 2 ggr/år. Vi pratar periodvis ofta i telefon och vissa gånger kan det ta 3 veckor innan vi hörs.

Sen tycker jag också det måste finnas nyanser och jag tycker att det är helt okej att tycka att vissa vänner är roligare än andra!

Precis!

En riktigt god vän vet man också att ställer upp den dag man verkligen behöver det, fast man kanske inte setts eller hörts av på månader eller t om år. De man måste underhålla varje vecka är bara ytliga vänskaper.

.

Vänskapen måste ju komma ur något så om man ses så sällan som några få gånger per år så måste man ju antingen vara väldigt lika från början eller ha känt varandra i många år för att det ska finnas något att bygga på.

För det andra ser jag det som ett märkligt synsätt att anse sig vara goda vänner men ändå inte tycka att det är tillräckligt roligt eller angeläget att ses mer regelbundet? Jag menar nu vänner som man har i samma stad eller på nära avstånd.

Jag kan inte se det logiska i att anse sig vara vän med en person men inte bry sig mer än att man låter det gå veckor och månader mellan varje gång man hörs när det tar 5 minuter att skicka iväg ett sms och höra hur det är med ens vänner?

Man bryr sig ju inte genom någon slags tankeöverföring där det räcker att tänka på en person för att den ska känna att man bryr sig.

Som jag nämnde innan talar jag här mer om singelvänskap mer än någon annan vänskap där båda har familj. Det är alltså vänskap där man inte har en rad familjemedlemmar omkring sig utan där vännerna istället utgör ens "familj". Det är alltså ett läge där man annars blir ganska ensam utan vänner och där det inte finns några omkring en att berätta om dagen för och liknande. Det är alltså inte jämförbart med hur en person med familj ser på vänskap.

Känner så igen mig.
Jag har en nära vän(hon har famil), men vi har varit bästa vänner länge länge. Men känner inte att hon prioriterar våran vänskap. Allt allt är mycket viktigare än att bestämma något med mig. Tycker att även om man har partner kan man väl umgås?? Vi har barn i ungefär samma ålder. Men får hon välja skulle vi nog aldrig umgås. Jo, när hon kan.. Vi bor i samma stad med. Tänker väl lite så här med.. Är inte en vän som man vill umgås med?!! Kan så relatera till det ts skriver.
Känner mig jätte bortprioriterad.
Om det är något hennes make och hon ska göra, eller om hennes bror vill komma på besök, sådant är helt annorlunda. Det känns som hon inte har mig lika prio som jag har henne. För mig så är vänner familj. Men så verkar inte fallet vara för henne, tyvärr..

Jag kan i viss mån förstå din åsikt, och samtidigt tänka att med den inställningen är det nog svårt att hitta vänskap som når upp till de förväntningarna. Kanske hittar du en eller flera sådana vänner och i så fall är det bara att gratulera, annars låter det som bäddat för att bli rätt ensam och besviken på livet. 

Jag håller med dig men samtidigt inte på vissa saker. Jag kan ibland inte orka/hinna svara, fast jag vill. Jag har blivit utmattad och därmed blivit lärd att inte svara kompisen två sekunder efter den skriver något. Man behöver inte det. Man behöver ta hand om sig själv först och sen kommer andra, vem det än är. Hur ska man annars kunna ta hand om andra. 

Men jag är också less på de vänner som enbart hör av sig när det är fest (gärna på deras villkor) men annars inte ens kan svara. Någonsin. Jag sliter i om man svarar en vecka efter p mitt meddelande. Men här snackar vi att man inte får ett svar alls. Men där behöver man ju sätta gränser. 

Det här med riktiga vänner ser helt klart olika ut vart i livet man befinner sig.
Kan hålla med TS om att "vänner" som hela tiden måste kolla om det finns något annat, roligare innan de kan ses inte är riktiga vänner.
Men att höras varannan dag eller iaf en gång i veckan skulle inte jag orka med.
Jag har ett fåtal riktigt nära vänner och de  klassar jag som nära för att det kan gå långa tider mellan att man ses, Men ändå är det som igår.
Sådana vänner skaffar man oftast när man är ung och så håller det liksom bara i sig.
Min fru är likadan med sina närmsta vänner.

Och som TS skriver att man bör höras så ofta så skulle iaf jag känna att det blev påtvingat och för lite "klängigt"
Bättre att höras när man verkligen har något att berätta för varandra.
Kvalitet i stället för kvantitet.

Men jag tror det bottnar sig i att idag tycker den yngre generationen att det är jobbigt att vara ensam. Tror att den "uppkopplade" livsstilen leder till detta.
Ser det på mina unga kollegor likväl som med mina egna barn.
Man ser hela tiden vad andra gör och vilka de är med.

Jag tror att alla behöver träna på att vara ensamma lite och vara bekväma i det.