Särbegåvat barn..Har någon av er det?

Är det inte bra att få en eventuell diagnos för att kunna stimulera och framförallt hantera de svårare situationerna på ett lättare sätt?

Hej! Ur din synpunkt sett ang ha diagnos som hjälpt för att stötta,så är det väl inget fel med det. 
Men jag vill inte ha någon diagnos på mitt barn än så länge då det kan vara en felställd sådan.Och skulle den vara det så sitter den kvar i journalen så barnet får det med sig i ryggsäcken.
Det är ju så mycket som sker i utvecklingen så vissa saker som verkar vara nåt kanske itne alls är det.Jag är ingen expert men detta har jag fått i råd från min mamma som är förskolelärare och även har haft problem med min bror i alla år i skolan då han föddes med hjärntumör o fick bla dyslexi,inlärningssvårigheter o när han var liten svårt för o sitta still.
Alla tycker vi olika. 

Personligen anser jag att man gör sina barn en björntjänst om man inte hjälper dem genom att göra en utredning när det är befogat.
Man får större möjligheter att få det stöd man behöver om man har en diagnos och barnet är ju fortfarande densamma med diagnos.

Det är skillnad på att göra en utredning eller att göra en utredning OCH  fastställa en diagnos. Med min son har jag haft åtgärdsprogram på förskolan med extra timmar o att pedagogerna ska uppmärksamma det som sker runt honom,bemöta honom på ett bra sätt o hjälpa honom i vissa situationer..mm.
Men jag går inte med på att sätta en diagnos ännu för detta hjälper nu. han har gjort enorma framsteg med den sociala biten och är mycket sympatisk. Jag vet hur jag ska hantera situationer som uppkommer (varför dessa skulle kunna uppkomma osv).
Jag har bra människor med utbildning o kompetens samt erfarenhet omkring mig. Det är såklart få förunnat.
Så detta är inget som jag har panik eller ångest över.
Ett sätt jag arbetar med är att han hela tiden skall veta vad som komma skall. Då slipper vi ha konfliket sen om han skulle få för sig att vi skulle ha gjort nåt annat.

Jaa,alla tycker vi olika.Men hur gör du då om den skulle vara fel,diagnosen..? Det kommer stå i journalen resten av livet. Vad spelar det för roll OM jag fastställer en diagnos nu eller sen om några år? Bara jag o skolan klarar detta?
Som du säkert förstår så står jag inte här och ser på hur mitt barn kämpar. Och jag gör honom verkligen ingen björntjänst.
Däremot hade jag gjort det i min mening OM jag hade haft bråttom med att ställa en diagnos  i ett tidigt skede.

Det var egentligen inte detta jag ville diskutera med min tråd utan jag ville komma i kontakt med l föräldrar vars barn har denna begåvning.
 

Varför vill du ställa diagnosen "särbegåvad" om du vill ställa andra diagnoser.

Ditt barn låter tidigt visst, men jag skulle inte kalla det särbegåvat. Att kunna rabbla bokstäverna vid 4 år och läsa vid 5 är inte extremt tidigt. Kollar du i vissa andra länder, så är det vad normalbarnet har lärt sig.    

Att rabbla bokstäver är ju inte svårare än att rabbla siffror eller lära sig sånger utantill. Det handlar bara om barnets och omgivningens intresse.     

Ställa andra diagnoser? Hur läser du?!
Jag vill inte ha någon diagnos om att han ev skulle ha någon av bokstavssjukdomarna om det skulle vara fel.
Finns kanske en anledning till att jag tycker så..? Att det inte känns rätt.
Jag tycker detta med särbegåvning passar bättre in på hans beteende o personlighetsdrag. Och det är väl för tusan inget jag var menat till att skryta om som ja skrev i början på min tråd?

Hade inte förväntat mig att någon i dina kläder som inte känner mitt barn,skulle kalla det särbegåvat.
Läsningen o bokstäverna var bara ett exempel av många saker han är tidig med.
Han kan flertalet ord i engelska, har sedan länge kunnat detta.
Skriver o läser på youtube sedan länge.
Har datorspel på både svenska o engelska.
Och sen finns det en hel del annat som han är bra på för sin ålder.
-Jag behöver inte övertyga dig som redan har en åsikt.

Ang. läsning och bokstäver så är det MYCKET tidigt att läsa när man är 4½ år.
En specialpedagog  på hans förskoleområde (som jobbat inom yrket i 14 år) samt pedagogerna på hans avdelning har aldrig varit med om detta.
 
Och ännu en gång tillägger jag att jag skulle vilja ha kontakt med föräldrar vars barn har liknande situation.
Jag undanbeder mig "specialistpersoner" vars åsikter jag inte är i behov av.tack på förhand. 

När han bara "rabblade bokstäver"  som inte är såå märkvärdigt"..så bokstaverade han minst ett tjugotal ord också..o inte kort därefter började han att läsa. o Då menade jag läsa mer än sitt namn o ordet "mamma".

Min dotter är tidig. Hon kan alla bokstäver och alla siffror upp till 20. Hon kan räkna enkla tal som 1+1, 2+1 osv. Hon hittar på egna sagor och sånger. Hon har ett otroligt minne, både för sånger/sagor och händelser. Hon kan skriva sitt namn. Och mycket, mycket mer. Hon är tre år gammal och många av dom här sakerna har hon kunnat en tid nu. Hon är som en 4-5- åring ,minst,  i mycket av det hon gör och dom på förskolan är förundrande över hur mycket hon kan.
Men jag och alla andra ser henne bara som ett helt vanligt barn, bara lite tidig i sin utveckling. Det var jag också som barn, men det kom ikapp mig sen:)

Hej! oki på så vis.
 
Men hur är hon då om man jämför med de olika 2speciella dragen" som du kan se i länken i min trådstart?
För min son har dessa drag,och det är det som gör så att jag känner att han inte bara är tidig utan att alla bitarna har fallit på plats o fått sin förklaring. 

Jag har en son som passar bra in i beskrivningen ovan. Det enda jag känner är "och?"

Han kunde benämna alla bokstäver när han var 2½, lärde sig läsa själv när han var 4½, läser Harry Potter på egen hand nu när han är sex, och har alltid varit intellektuellt tidig. Minns allt, lär sig lätt utantill osv. Han har andra saker som han behöver jobba med istället. Det är jättekul att han är smart - det kommer att göra hans liv mycket lättare - men jag har inget behov av att framhålla honom som särbegåvad. Både jag och hans pappa är smarta och han påminner mycket om oss båda som barn.

Det är ingen egentlig skillnad på att bemöta ett särbegåvat barn och andra barn - de behöver mötas på sin nivå, få utmaningar där de befinner sig inom olika områden, få hjälp att hantera det de är dåliga på (som i din sons fall där han uppenbarligen fungerar dåligt i miljöer med mycket stimulans) och uppmuntras i det de är bra på.

Jag tycker det låter lite på din trådstart som att du letar en ursäkt för din sons flaxiga beteende i vissa miljöer och kanske hellre skulle luta dig tillbaka och säga "ja, han är särbegåvad, de är sådana" än att jobba med att han får lära sig andra sätt att tackla överstimulans.