Rötter viktigt el inte....

Klart rötter är viktiga, oavsett om man levt med sina biologisk föräldrar eller ej delar man deras blod, gener osv... Ingenting kan ersätta det, även om man har otroliga band med sina adoptivföräldrar också.

Jag tror knappast hon glömt, det kan man nog inte göra. Men prova se det från hennes perspektiv, hon kanske levde under omständigheter där hon ansåg det bäst för dig att bli älskad av nån annan som kunde ge dig allt hon ville, men kanske inte kunde just då. Hon gav upp dig, men det var kanske inte lätt för henne. Har du provat ta reda på vem hon är och kontakta henne som vuxen? Hon hade med stor sannolikhet ditt bästa i tankarna.

Men alltså hur kan du verkligen veta det?
verkligen veta?

Alla som adopterar bort sitt barn har inte barnet i sitt bästa intresse.
Eller du kanske säger så för att trösta?
Som en förvriden lögn av något slag.
Jag hade föredragit sanningen.

Det är svåra frågor så klart!

Men var hon satt till världen för att älska dig? Sätts man till världen i ett syfte/det syftet tänker du? Så kan man så klart se det - för föräldrakärleken är stark!
  Du skriver: 
"när inte ens den enda människa som var satt till världen att älska och fylla alla behov som barnet hade, inte kunde älska barnet så mycket att hon inte övergav henne.”

Kanske var det just så att hon älskade dig så mycket att hon valde ett annat liv till dig.
 Kanske hade hon inget val utifrån det liv och de villkor hon levde under
 Hur det var kan man så klart inte veta - men man kan tro.

Om man tror att en människa är satt till världen för att älska och fylla alla barnets behov så kanske man också kan tänka sig att den människan är den mamma (och pappa) som sedan adopterar barnet?

Jag vet i alla fall att jag älskar mitt barn så oerhört högt och inga gemensamma gener eller gemensamt blod skulle kunna göra den känslan starkare!

Om man tror att det beror på gener och "blod" som Umm Elias skriver - är det då så att de män som lever i familjer där de tror att de är de biologiska papporna men inte är det, alltså älskar sina barn mindre?

Att generna och blodet inte stämmer så därför är deras kärlek inte lika stark?

Är det någon som tror det?

Eller tror man kanske att kärleken är lika stark eftersom pappan tror att man delar gener?

I så fall så handlar det ju om de värderingar vi själva lägger in i det - och jag och många med mig vet att det inte är det som föräldra-barn-kärleken bygger på!

Det betyder inte att jag förminskar din smärta TS eller att jag kommer att förminska min dotters om hon kommer att känna så -för det är klart att det väcker frågor att bli lämnad, att det sätter spår att separera från den man börjat knyta an till - det är klart!

Mångar kramar från mig                       

Nej, det kan man ju inte verkligen veta utan att direkt fråga mamman. Om du absolut vill veta sanningen måste du ju hitta din biologiska mamma och direkt fråga henne. Men om det inte är ett alternativ, varför fokusera bara på det negativa antagandet att hon gjorde vad hon gjorde för sitt eget bästa, istället för att fokusera också på att det kanske var för barnets bästa? Jag väljer normalt att tro gott om männsikor, om jag inte absolut vet motsatsen. Det mår man i längden bäst av själv. Tycker varken det ena eller det andra är en lögn i en situation där man faktist inte vet, båda kan ju vara sanna, men man kan välja vilken av dem man tror kan vara mest trolig. Det är ju upp till en själv, och vilket perspektiv man vill ha på tillvaron.