Sfinkterruptur med läkningskomplikationer
Hej! Jag är ny här så jag hoppas jag sköter det här rätt. Tänkte försöka skriva av mig och se om någon känner igen sig och kan dela med sig av sina sina upplevelser. Jag fick en underbar liten dotter i slutet av september efter en jobbig graviditet med långtidssjukskrivning pga extremt graviditetsillamående. Förlossningen såg jag fram emot. Lyckades med avslappningen, min sambo och jag samarbetade jättebra och jag var aldrig rädd. Förlossningen var utdragen, men under kontroll tyckte jag. Dock krånglade det ibland; vid två tillfällen avstannade öppnandet, epiduralen lyckades först femte gången, och min barnmorska och jag hade enbart bristfällig kommunikation bl a. Mot slutet var jag enligt BM krystsvag och för trött, varför jag gavs dropp som skulle sätta fart på det hela. Det konstiga är att jag själv kände mig så stark och energifylld. Då kom värkarna för tätt samtidigt som jag fortfarande var krystsvag, läkare tillkallades och till slut sattes sugklocka. Min dotter ruckades inte en millimeter under de fyra första dragningarna, men lossnade plötsligt direkt vid den femte och hela hon for ut på en sekund. Något perinealskydd hanns inte med, de kunde inte hålla emot, därför sprack jag rejält och fick sfinkterruptur grad 3. Sprack även från blygdläppen snett över mellangården till analöppningen och runt. Jag opererades någon timme efter. Det hela kändes väldigt traumatiskt för mig. En vecka efter ungefär fick jag urinvägsinfektion, inflammation och några stygn sprack upp. Det behandlades med antibiotika och jag trodde jag snabbt skulle känna mig bättre. Istället fortsatte smärtan och jag har nu ätit värktabletter ungefär två månader. Nu senast visade det sig att jag fått en sorts onormal och lättblödande ärrvävnad runt ändtarmsöppningen och en sådan polyp innanför blygdläppen. Det ska behandlas med något frätande medel. Jag är så lycklig över min dotter, men totalt nedslagen för jag kan inte se slutet på den här pärsen! Kan inte njuta riktigt och märker att jag funderar på förlossningen dagligen, kanske för att jag fortfarande inte läkt (annars sägs det ju att man glömmer snabbt). Här blivit så rädd för gynstolar. Kan just nu inte ens tänka på sex även om läkaren menar att det är ett bra sätt att tänja ärrvävnaden och hjälpa läkningen. Jag lutar snarare mot tanken på att inte försöka få ett syskon till min dotter, vilket är så synd för jag baserar det beslutet helt och hållet på rädsla inför nästa förlossning, inte vilja eller lust. När ska det få bli bättre? Jag här inte kunnat knipträna fast läkaren säger att jag måste och inte borde ha såhär ont och oroar mig för inkontinens, både urin och anal. Behöver det bli så? Snälla, här någon varit med om något liknande? Dela gärna med dig. Vore skönt att få veta att jag inte ensam i det här.