Min man och son tål inte varandra.

som du skriver är din man vuxen.
Din son är barn, i en förpubertal ålder samt mår inte alls bra.

Jag hade inte tollererat detta beteende från mannen. Han borde vara ett stöd för grabben och inte en fiende, som med största sannorlikhet får grabben att må ÄNNU sämre.
Att inte vara välkommen hos mamma och att i princip ha fått flytta ut därifrån är stenhårt för ett barn, han BEHÖVER ju sin mamma!!!

Personligen hade jag helt utan tvekan valt mitt barn före en man. Den kärleken går inte att jämföra! Som mor är mitt barn den som är överlägset viktigast i den sitts du och sonen idag sitter.

Jag kan bara hålla men Jenny F. Man ger inte upp sina barn, det finns hjälp att få och pojken behöver sin mamma om du ger upp hur tror du då han skulle känna sig? 

Håller med

Sitter dessutom en situation som påminner en aning om TS, har ett barn med diagnos på 6 år, mitt i värsta trotsen som är rent överjävlig just nu och säkerligen skulle reta gallfeber på en gråsten om han försökte. han kräver MASSOR. Både jag och sambon (bonuspappan) är urlessa på honom ibland och känner ofta att vafan nu ORKAR JAG INTE, dock PRATAR vi om det, eftersom sonen går på en speciell skola för barn med NPF ingår även familjebehandling (obligatoriskt) så vi ventilerar även där hur trötta och arga vi blir ibland.

Att bli arg och trött är okej här, men hade han sambon försökt vara ännu strängare och sedan ta avstånd hade han rykt, mitt bråkiga lilla barn går ALLTID före en partner, ni vet dessutom att barnet ev har en diagnos vilket också kan vara anledningen till att han beter sig illa i era ögon (barn med npf är ofta väldigt krävande) när utredningen är klar kan ni också försöka få hjälp i att kunna stötta och hjälpa barnet...men att frysa ut ett barn och ta avstånd (ett barn som dessutom kanske inte ens kan rå för sitt betende) är psykisk misshandel, och kommer att spä på betendet ännu mer.

Ditt barn är ett BARN som dessutom ev har lite extra svårigheter att fungera man kan inte lägga något som helst ansvar på honom i detta, din man är vuxen och är den som skall bete sig vuxet.

du måste välja din son som nummer 1 i alla lägen, en man ska inte få påverka dig och din sons relation, vilket det ju låter som. Jag har själv haft en frånvarande mamma på många sätt och vis, hon valde sin nye man framför mig och det smärtar något oerhört att bli bortvald och inte förstå att kärleken till sitt barn alltid kommer först. Tydligen inte. Stärk din relation med din son NU och försök förstå vad det är som händer med din son, du förstår mycket bättre om du tillsammans med honom nystar i detta med hjälp ni får såklart. Låt din man stå utanför ett tag, tills du har grepp om din son. Din son saknar och behöver nog en fullt närvarande mamma som ger honom en massa kärlek utan att behöva konkurera om den.

Lycka till!

Kom ihåg att din son SKA vara nr 1 i alla lägen...

Tack för alla svar,ja min man har hittills påverkat mig och min son mkt..men nu är det slut med det. Om mannen inte skärper sig o agerar vuxen snart så kommer jag överväga skilda vägar, det gör vi redan faktiskt. Han medger att han inte gillar sonen men säger att han inte kan hjälpa det o det kanske e bäst att han flyttar.... jag tänker mkt på vårt gemensamma barn o alla åren tillsammans. 

Tack snälla ni för era svar o synpunkter.

Det låter bra tycker jag att han inser det själv.
Då är det bättre att ni är vänner och kan ha en fungerande relation för det andra barnets skull. Att vara särbo är även det ett alternativ.

Men jag måste säga att när man har fungerat bra ihop och tyckt om varandra, sedan blir barnet "barn" och utvecklas med allt vad det innebär (och lite till), så är det väldigt konstigt att börja tycka illa om detta barn. Hoppas att han inte reagerar likadant med ert gemensamma när det kommer till utvecklingsfaserna. Ju äldre barnet blir - ju svårare blir det. Ett mindre barn går att ta under armen att gå vilket ett äldre barn ALDRIG accepterar. Man måste byta taktik för varje fas eftersom barnet har utvecklats och kommit igenom fasen den var i gången innan.

Klart att det blir tufft!
Men ditt barn är ditt barn och honom kan du verkligen inte ta ut från ditt liv. Just NU behöver han dig mest!! "älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det mest" eller hur nu ordsprålet går.

Får jag gissaär grabbens beteende ett uttryck för att han inte mår bra och inte känner sig älskad.  

Hej JennyF, det finns många anledningar till varför han slutade tycka om honom. Man vill inte och kan inte ta upp alla detaljer på vägen här på fl. Bl.a har sonen tidigare anmält oss till soc för misshandel(vi slår inte såklart),han agerar väldigt avundsjukt mot lillbrorsan i perioder, o han var o är fortf öppen med att han inte gillar min man(detta sen han kom sin biopappa närmre) Så min mans tålamod tog slut helt enkelt.

Min man o jag kämpade jättemkt för min son,även hans biopappa. Men min man gav upp på vägen(biopappa o jag forts)o detta kan både jag o biopappan förstå för även vi tröttnar o vill ge upp ibland men det gör vi naturligtvis inte.
Jag förstår fullt att min man inte orkar,för när han blandar sig klagar jag o nr han inte gör ngt alls klagar jag..så han blir frustrerad.

Jag har gjort klart för både mannen o sonen att sonen kommer främst,mannen kände väl sig lite åsidosatt men det får han ta som vuxen. Jag försvarar min son öppet om mannen går över sin gräns, o likaså får jag rätta sonen om han går över gränsen. Oavsett om min man bor här eller inte så hade jag som sonen är nu inte klarat av att ha han mer än varannan helg, han måste utredas först. Vi har mkt konfliker o sonen kör över mig.

Det handlar ändå om ett BARN. Han är idag endast 9år. Allt han gör har en orsak. En orsak som gör att han inte mår bra. Då behöver man hjälp och inte bli själpt. Det är tur att han kommit sin pappa nära eftersom du och din nya man inte kan hantera honom och med det gett upp och nästan inte har honom alls.

Har du funderat på någon form av föräldrakurs?
Komet är en kurs i konflikthantering som de flesta kommuner tillhandahåller kostnadsfritt. De som inte har just komet brukar ha ett annat alternativ.

Låt din man vara någon annanstans när du har äldsta barnet, eller så kan du åka till någon vän/släkting

Om det bara handlar om den lilla tid du beskriver så är det ingen ko på isen och jag anser inte att grunderna är tillräckligt starka för att ni ska separera.
Ni har trots allt gemensamt barn, ska det barnet också få en "trasig" uppväxt (som jag ser det när det kommer till att inte ha föräldrarna i samma hem i en fungerande familj)

Sedan är det naturligtvis jättetråkigt att det inte fungerar, du får helt enkelt överväga för- och nackdelar.
Ingen lösnig är bra, det finns bara olika dåliga lösningar.
Välj den som är minst dålig för samtliga inblandade, ditt beslut kan inte bara lägga fokus på ditt barn sedan innan utan bör ses från allas synvinkel.

Hoppas du finner en lösning som du känner dig någorlunda bekväm i  

tack Krussidullan, exakt så tänker jag med! Nu fungerar det bättre faktiskt. Jag vill inte ha ett till barn som ska bo växelvis..har sett på min äldsta hur han har det ju. De flesta väljer att bo på ett fast ställe när de blir äldre, han har själv fått välja o han valde pappas hem. Men nu har snart pappan en sambo o där blir det också blandade känslor för sonen..men men livet är verkligen inte lätt varken för små eller stora. man gör det bästa av situationen.

Detta är tyvärr ett vanligt problem i många familjer...