3åtring som börjat kissa på sig efter 1år

Kan ju finnas många anledningar. Men jag tänker att ni kanske skulle utesluta de rent fysiska? Tex är det vanligt att man kissar ofta när man får diabetes, vet en typ 6-åring som plötsligt började kissa på sig flera gånger/natt.

 med min ena dotter hände det så oxå med, det viisade sig att hon var förstoppad, fast hon bajsade men inte tillräkligt ofta

Hur länge har det pågått? Vad säger hon när du tar upp detta? Tycker hon inte själv att det är jobbigt? Du kanske inte ska försöka "spela med" så himla mycket genom att tex sätta pottor i alla rum osv utan kort och koncist säga att nej du, nu finns toaletten där och dit får du gå när du är kissnödig helt enkelt.

Vår dotter har blivit påverkad vid utvecklingsfaser och då har hon plötsligt kunnat missa och fått kiss i trosorna, trots att hon varit torr i evigheter. Men då rör det sig ju om några droppar eller max en halv kissning, man märker ju att det är en miss bara och inget hon gör med vilje. I perioder och särskilt i vissa situationer kan de ju också vara alltför upptagna i sin lek för att komma ihåg att de kanske är kissnödiga, då kan man behöva påminna dem.

Men precis som du säger kan det också komma en våg av det här i och med den värsta trotsen. Vår dotter var mer så här, hon var superduperkissnödig och man verkligen såg att hon stod med benen i kors men skrek rakt ut "jag vill INTE KISSA!!" och skulle liksom försöka bestämma över sin egen blåsa, hon blev helt rasande om man försökte få henne att sätta sig ändå och försökte förklara för henne att hon ju faktiskt behövde kissa. Naturligtvis gick ju inte det utan det kom ju då i trosorna. Alla barn måste lära sig att de kan inte styra och ställa över allt, inte ens sin egen kropp och detta lärde sig även hon efter ett tag men de måste få göra den lärdomen själva. Ungefär samma sak som att hon kunde titta upp och säga att hon ville att solen skulle komma fram, och kunde få världens utbrott över detta faktum att solen inte lydde henne.

Vad som är fallet just hos er är ju svårt att säga, du måste fundera över vad hennes beteende har att berätta. Om du verkligen tror att hon gör detta med vilje så handlar sådant alltid om protesterar av olika slag, och då måste du fundera över vad hon protesterar mot.

Klart att detta måste vara jobbigt, men tyvärr är väl bakslag vanliga när det gäller kisseriet. Dricker hon mer på kvällen nu än tidigare? Vår dotter slutade kissa på natten när hon slutade med kvällsvälling.

Aha då är det ju en uppenbar orsak till att hon inte mår bra just nu... Har ni har nyligen separerat, eller är det nyligen som de börjat träffats så sällan? Jag tycker att ni bör kontakta BUP. Detta är ju signaler från henne som visar att hon inte mår bra, det har ju ingenting alls med kissandet att göra i sig utan hon vill bli hörd och sedd i detta och hur det har påverkat henne. Har du pratat med henne om detta och sagt att du förstår hur jobbigt det måste vara att få träffa pappa så sällan? Ju förr hon kan få hjälp desto snabbare kommer hon att kunna må bättre igen. Tycker du verkar vara en väldigt bra och lyhörd mamma som försöker ta reda på vad som har hänt och försöker lyssna på henne, fortsätt med det så kommer det bli bättre

Tillägger att BUP naturligtvis inte är något att vara rädd för, de finns till av just sådana här anledningar! De flesta barn reagerar starkt vid separationer, men alla reagerar på olika sätt och då kan man behöva hjälp med hur man ska hantera det. Därför kommer många  till BUP när de märker att barnens beteende på ett eller annat sätt har påverkats negativt och man kan få bra råd från dem hur man ska bemöta barnet i det.

Min poäng är alltså att du får inte bukt med problemet genom att försöka lösa kissandet, du får bukt med problemet genom att kommunicera med henne kring orsaken till hennes protest.

Det är ju inte helt ovanligt med bakslag, i synnerhet inte då det sker förändringar i barnets vardag. Min systerson började t.ex. kissa på sig igen när han blev storebror. Min syster höll på att bli tokig för inget hjälpte, men tillslut slutade han av sig själv, förmodligen när han kände sig hemma i den nya situationen Jag vill egentligen inte leka amatörpsykolog men det låter ju inte helt otroligt att detta med pappan stressar henne. Förmodligen är det där du ska lägga krutet, mår hon bra blir det också lättare att fixa toalettbesöken.

Tyvärr är det kanske tuffare, det är ju svårt att tvinga någon att träffa sitt barn. Har du berättat för honom hur hon mår när hon inte får träffa honom? Om han ändå inte bryr sig är det ju kanske svårt att göra något, då behöver hon hjälp att hantera sveket det faktiskt innebär.