Konfliktlösning/bråk mellan syskon

Ibland får de klara sig själva, ibland hjälper man till? När man hjälper till försöker man ge dem "modeller" för konflikthantering?

hehe låter som här då har bara 2 äns sålänge,ja vad gör man.jag är inte där hela tiden,framförallt inte om jag hört ena trigga igång den andre med flit.då får man skylla sig sj!

Verkar som om inte många har några idéer kring detta ämne... Finns kanske ingen bra lösning?

Har du exempel på hur man kan använda någon modell??Men det är just vid sådana tillfällen de nästan slår ihjäl varann Så man måste ingripa... En gång efter vi provat allt vi kom på lät vi dem hållas och tillslut tröttnade de faktiskt... men det känns inge rolig..

Hur gör du när du hjälper dem att lösa sina konflikter? Förklara för dem vad du gör: "Lillebror måste få säga vad han känner, sedan får storasyster berätta. Nu tänker vi efter om vi kan hitta en lösning." Alltså, inget mer avancerat än att du tydliggör din egen strategi. När du väljer att hjälpa dem, försök undvika att gå in som domare, försök bara coacha dem genom konfliktlösningen.

Dottern vill ha hjälp eftersom hon vet att nr 2 bara slåss och nr 3 inte går att lösa några konflikter med. Du själv låter lite uppgiven, hur tror du hon känner sig? Tycker så synd om barn som växer upp i ett ständigt bråkande och bara för att det är syskonbråk så verkar det accepteras av samhället på något sätt. Du tycker nr 1 borde slå, men vad tror du reaktionen från nr 2 och 3 blir om hon klappar till? Tror du de ger sig? Att bråket går över? Tror du de slutar bråka? Eller blir nr 2 rasande och ger igen dubbelt upp? Tycker det är bra TS att du tar tag i detta, bråket måste få ett slut. Acceptera inget våld! Det måste få ett slut direkt! Prata med barnen och förklara reglerna tydligt. Sedan får du komma på en lämplig konsekvens. Inget fånigt straff som bara skapar mer ilska. Bråkar man med sin syster får man inte vara i närheten av henne. Inte på hennes rum, sitta bredvid osv. Vill man vara tillsammans får man inte slåss eller säga elaka saker. Bli osams och bråka är ok, men på ett lämpligt sätt. Tala om för dem hur de skall göra istället och det är BRAatt de ropar på dig så du kan hjälpa till! Hjälp dem reda ut vad som hänt och hur man löser det. Detta är inget barn kan automatiskt.

Tack Ska försöka bli bättre på det!Nej, egentligen tycker jag inte hon ska slå till.. Men det vore ju bra om hon utan att skratta kunde säga åt brorsan att jag vill inte att du gör så där. Innan hon ropar. Och hon ropar på en gång. Har brorsan lånat en penna av henne och hon är på dåligt humör så är det MAMMA, han har tagit min penna MAMMA MAMMA!!! Fast lillebror bara tog den som låg närmast när de ritar tillsammans och troligen skulle lämna tillbaks den om hon bad... Sen är hon en riktig retsticka vissa dagar. Så då verkar det som om hon VILL bråka.. och självklart hjälper jag gärna till när det behövs, men jag ORKAR inte springa för minsta lilla om hon själv inte ens försöker... Det värsta är ju att  man aldrig vet när det behövs förrän man kommit så det blir väl lite som vargen kommer. Ropar hon 10 ggr angående en penna så vill man ju inte gärna komma 11:e gången då det kanske skulle behövts... och jag har så himla lätt att bli arg på henne och får så dåligt samvete....

Nr 2 är det ju bra att han ropar, han försöker själv först och jag tycker det är JÄTTEBRA om man ropar då man inte klarar av situationen. Men för att veta att man inte klarar av den måste man ju försöka...

Sen bråkar de inte jämt, även om det kanske låter som det... Men är någon arg på en annan och slåss så är det inte så svårt att veta att man måste sära på dem. Men om det börjar som lite brottning t.ex. som båda är med på. Så råkar den ena ta för hårt. Särar man på dem då är den andra på och petar/slåss/retas. Säger man åt den så börjar den första igen...osv..

Och det där ang att vara på syskonens rum försöker vi med. Då ber vi barnet stänga dörren om sig och låsa då de har kompis hos sig, men det VILL inte syster. Hon vill hellre ha dörren öppen... Och har det varit storbråk och jag försöker sära på dem så vill sedan ALLA barnen ABSOLUT vara i vardagsrummet... Jag får inte in dem till sina rum (klarar inte att bära dem).

Sen vet de ju att allra bästa tidpunkten att slåss är ju när jag ligger i sängen och söver bebis... då stör jag dem inte i första taget... samtidigt som de skriker så att lillebror inte kan somna

Men jag ska fundera lite mer på hur man kan göra...

Har legat och funderat lite.. Hur mycket ska man försöka ta reda på vad som hänt vid bråk/konflikter? Oftast så är man ju inte i närheten när det börjar och kommer man och frågar vad som hänt så säger ena barnet att han slog mig medan det barnet säger att det bara snubblade eller att det drog i håret etc etc etc. Det är alltid den andra som gjort något. Är det viktigt att ta reda på precis vad som hände eller hur ska man göra?

Jag tycker att det ofta är bäst att strunta i exakt vad som har hänt. Det finns naturligtvis undantag där det verkligen är uppenbart att just det ena syskonet gjort något riktigt dumt och behöver få en tillsägelse men ofta har de (precis som vuxna som bråkar) olika upplevelser av situationen där det är omöjligt att komma in som en rättvis domare och reda ut saker. Jag brukar säga ungefär så här: "Jag bryr mig inte om vem som började eller vem ni tycker varit dummast, det viktiga är att vi hittar en lösning så att det blir bra nu" sedan låter jag de var och en kort beskriva problemet (och det är INTE "först gjorde X så och bla bla" utan det riktiga problemet, tex "vi vill båda ha samma legobil") och sedan får de komma med förslag på en lösning som känns rättvis för båda. Det där sistnämnda är viktigt, de måste anstränga sig för att kompromissa för det är vad syskon behöver träna på. Om man försöker vara noga med det lär de sig mer och mer att komma på bra lösninngar (turas om, dela på saker, leka tillsammans etc). Jag tycker att mina har utvecklats mycket men när de är trötta och hungriga behöver de fortfarande vår hjälp att hitta bra lösningar.