Anonym (orolig)

Äldre 8 Nov 08:25

14 svar

Är det något "fel" på min treåring?

Jag har en treårig pojke. Hans problem är svåra att sätta fingret på, men han är otroligt disträ, har svårt att lyssna på direkt tilltal, blicken liksom glider iväg, och det ser inte ut som när barn bara ignorerar en av ren trots utan jag upplever det som att han har otroligt svårt att koncentrera sig, svarar inte alltid på tilltal. Ibland sitter jag och pratar med honom om något viktigt typ (man får inte slå mamma, då blir jag ledsen!) och blicken bara vandrar iväg och han börjar liksom hitta andra intressanta saker.

Han har troligtvis en språkförsening och vi har fått remiss till logoped nu via BVC.

Han har svårt att koncentrera sig på saker och ting, och jag märker så tydligt hur han är "annorlunda" mot för andra barn, t.ex när grannens flicka (hon är lika gammal) var och hälsade på oss så plockade jag fram penslar och målarfärger åt dem, och den här flickan satt och målade, och skrattade och busade såklart lite, medan min son tar penseln, målar litegrann, tröttnar, börjar skvätta färg, vicka på stolen, putta på hennes papper, peta på henne under bordet.. Såhär är det alltid, trots att han älskar att måla, han kan liksom inte hålla fokus på något som är roligt ens. Han har svårt att uttrycka sig också i och med sin eventuella språkförsening, men det är mest fonologiskt (uttalsmässigt) som han har uppenbara problem, ibland att han hoppar över något ord i en mening, men han talar i meningar med 5-6 ord, och han har svårt att uttrycka sig. Ibland upplever jag att han blir frustrerad och inte vet vad han ska göra, och kan då skrika eller slåss, men jag brukar försöka avleda det och be honom använda sina ord. Min sambo är inte förälder till honom från början och han säger att han tydligt kan se att något inte är som hos "de flesta barn", och det är väl för att han inte har föräldraglasögonen på sig.

Han älskar när man läser för honom, och det klarar han, efter lite träning, av att sitta ganska stilla under tiden man läser.

Jag uppfattar också att han inte alltid förstår vad som händer, eller varför saker och ting sker, han begriper inte alltid varför jag säger åt honom om vissa saker och förstår inte alltid varför saker och ting är "fel" även om jag förklarar det, han blir ofta ledsen och förvirrad av såna här saker, och jag känner i mitt hjärta att det är något som är lite annorlunda med min son, även om jag vissa gånger bara kan sitta och tänka "Men nu är han ju som vilket barn som helst, varför tänker jag såhär?"

Snälla hjälp mig att sortera mina tankar och berätta vad ni tror..

As mamma

Äldre 8 Nov 08:54

#1

Jag vet inte vad jag ska säga så här över FL, men vissa saker låter ju lite "konstiga".. kan ju vara en fas också, men kan ni inte ta kontakt med BVC allra först och se vad de säger? Har de märkt något på dagis, där de faktiskt har en massa andra barn att "jämföra" med? OM det är något så är det ju jättebra att ni alla får hjälp så tidigt som möjligt, då är det ju störst chans att han blir bättre.

Anonym (orolig) Trådstartaren

Äldre 8 Nov 09:01

#2

As mamma skrev 2011-11-08 08:54:01 följande:

Jag vet inte vad jag ska säga så här över FL, men vissa saker låter ju lite "konstiga".. kan ju vara en fas också, men kan ni inte ta kontakt med BVC allra först och se vad de säger? Har de märkt något på dagis, där de faktiskt har en massa andra barn att "jämföra" med? OM det är något så är det ju jättebra att ni alla får hjälp så tidigt som möjligt, då är det ju störst chans att han blir bättre.

Han har endast gått på dagis sen i augusti så vi har inte hunnit ha något första utvecklingssamtal ännu, BVC var vi på igår för treårskontrollen och då snappade de upp detta med språket, men hon reagerade inte i övrigt på hans beteende utan när hon frågade honom nånting, så svarade han inte, så då fick jag säga "NN, hörde nu frågade X dig om att rita, tycker du om att rita?" samtidigt som jag försöker få ögonkontakt med honom, vilket misslyckades och han svarade aldrig på frågan och hon skrattade lite och ursäktade det med att "ja, nu har han väl inte riktigt tid med oss tråkiga tanter" ungefär..

Anonym (orolig) Trådstartaren

Äldre 8 Nov 09:09

#3

Problemet är inte att han inte vill prata eller så, han kan sitta och prata och babbla och berätta saker som han uppfattar hur mycket som helst, ibland går munnen i ett på honom, men han verkar inte höra/lyssna på det man säger, inte ens om jag tar i honom när jag säger något eller försöker vända honom emot mig, han vänder sig dit jag vänder honom men ansiktet är liksom "blankt" och tittar inte på mig. Ibland får man svar på sina frågor, men det är inte så jätteofta.

As mamma

Äldre 8 Nov 09:11

#4

Anonym (orolig) skrev 2011-11-08 09:01:33 följande:

Han har endast gått på dagis sen i augusti så vi har inte hunnit ha något första utvecklingssamtal ännu, BVC var vi på igår för treårskontrollen och då snappade de upp detta med språket, men hon reagerade inte i övrigt på hans beteende utan när hon frågade honom nånting, så svarade han inte, så då fick jag säga "NN, hörde nu frågade X dig om att rita, tycker du om att rita?" samtidigt som jag försöker få ögonkontakt med honom, vilket misslyckades och han svarade aldrig på frågan och hon skrattade lite och ursäktade det med att "ja, nu har han väl inte riktigt tid med oss tråkiga tanter" ungefär..

Nej, och BVC är ju inte alltid helt insatta i sånt är, eller tar sånt på allvar :P Nu säger jag absolut inte att det ÄR något med din son, det kan jag verkligen inte veta, men OM du misstänker något så kan du behöva stå på dig. Min son har fått ADHD diagnos men ingen trodde oss i början, alla sa att jag överdrev, för han var ju såååå smart och sååå söt och såååå snäll. Ingen såg det jag såg tydligen.. inte ens BVC, eller första psykologen vi träffade på BUP. Förrän jag tjatade mig till en neuropsykiatrisk utredning, där både läkaren och psykologen sa efter några dagar att det helt klart är ADHD, och det såg de "hur tydligt som helst". Tack vare diagnosen har vi fått ordentlig hjälp, vi har lärt oss att hantera honom bättre och han mår mycket bättre :) Men det var ett helvete att inte bli trodd, inte ens av sambon.. förrän vi kom till folk som faktiskt har att göra med sådana här barn varje dag, som kände igen hans beteende och kunde komma med förklaringar. Sen vill man ju oftast inte diagnostisera så små barn, min son fick diagnos när han var 4 och din son är ännu mindre (men jag antar att du tänker på något åt autismspektrumhållet, och det diagnostiseras oftare tidigare). Så jag vet inte vad jag ska säga, förutom att om du verkligen är orolig, stå på dig. Även om det inte är en diagnos så kan du ju få hjälp med just det du tycker är jobbigt, för att undvika att det ska utvecklas till att bli värre.

Tyvärr har jag en släkting som varit "allmänt konstig" (Aspergerssymptom) sen hon var liten, vars föräldrar tycker hon är huuuuur fin och normal som helst. Hon är nu 12, är mobbad i skolan, har inga kompisar och klarar inte av vardagliga sociala situationer. Det är hemskt att se hur hennes föräldrar vägrar acceptera att hon mår dåligt, hon hade ju mått BÄTTRE om hon fått ordentlig hjälp. Har även jobbar med barn som inte fått någon hjälp och som det har gått jättedåligt för.. jag var själv ett av de barnen, vilket var anledningen till att jag ville skaffa hjälp åt min son så fort som möjligt. Och jag är jätteglad att jag gjorde det, för vi har det så otroligt mycket bättre nu!!

Om det inte är något, om det är något han växer ifrån, så skadar det ju ändå inte att du får prata med folk som har erfarenhet och som kan ge dig "vanliga" tips på hur du kan hantera det här.

Tycker JAG, men nu lär jag väl få en massa påhopp om att du kommer förstöra din son osv..

Anonym (orolig) Trådstartaren

Äldre 8 Nov 09:16

#5

As mamma skrev 2011-11-08 09:11:17 följande:

Nej, och BVC är ju inte alltid helt insatta i sånt är, eller tar sånt på allvar :P Nu säger jag absolut inte att det ÄR något med din son, det kan jag verkligen inte veta, men OM du misstänker något så kan du behöva stå på dig. Min son har fått ADHD diagnos men ingen trodde oss i början, alla sa att jag överdrev, för han var ju såååå smart och sååå söt och såååå snäll. Ingen såg det jag såg tydligen.. inte ens BVC, eller första psykologen vi träffade på BUP. Förrän jag tjatade mig till en neuropsykiatrisk utredning, där både läkaren och psykologen sa efter några dagar att det helt klart är ADHD, och det såg de "hur tydligt som helst". Tack vare diagnosen har vi fått ordentlig hjälp, vi har lärt oss att hantera honom bättre och han mår mycket bättre :) Men det var ett helvete att inte bli trodd, inte ens av sambon.. förrän vi kom till folk som faktiskt har att göra med sådana här barn varje dag, som kände igen hans beteende och kunde komma med förklaringar. Sen vill man ju oftast inte diagnostisera så små barn, min son fick diagnos när han var 4 och din son är ännu mindre (men jag antar att du tänker på något åt autismspektrumhållet, och det diagnostiseras oftare tidigare). Så jag vet inte vad jag ska säga, förutom att om du verkligen är orolig, stå på dig. Även om det inte är en diagnos så kan du ju få hjälp med just det du tycker är jobbigt, för att undvika att det ska utvecklas till att bli värre.

Tyvärr har jag en släkting som varit "allmänt konstig" (Aspergerssymptom) sen hon var liten, vars föräldrar tycker hon är huuuuur fin och normal som helst. Hon är nu 12, är mobbad i skolan, har inga kompisar och klarar inte av vardagliga sociala situationer. Det är hemskt att se hur hennes föräldrar vägrar acceptera att hon mår dåligt, hon hade ju mått BÄTTRE om hon fått ordentlig hjälp. Har även jobbar med barn som inte fått någon hjälp och som det har gått jättedåligt för.. jag var själv ett av de barnen, vilket var anledningen till att jag ville skaffa hjälp åt min son så fort som möjligt. Och jag är jätteglad att jag gjorde det, för vi har det så otroligt mycket bättre nu!!

Om det inte är något, om det är något han växer ifrån, så skadar det ju ändå inte att du får prata med folk som har erfarenhet och som kan ge dig "vanliga" tips på hur du kan hantera det här.

Tycker JAG, men nu lär jag väl få en massa påhopp om att du kommer förstöra din son osv..

Tack för ditt svar! Ja, jag får försöka prata med BVC igen kanske, eller vart vänder man sig? Allmänläkare på VC eller vad? Jag är av åsikten att det är inte farligt att utreda, om det inte är något så är ingen skada skedd, men om man låter bli att utreda när man misstänker något så kan det ju hända att det var nånting, och då är det inte bra att gå utan hjälp.

Jag vet inte vad jag tänker kring autism eller liknande, jag är inte så insatt, jag känner bara att något inte riktigt stämmer :/

Nati

Äldre 8 Nov 09:18

#6

As mamma skrev 2011-11-08 09:11:17 följande:

Nej, och BVC är ju inte alltid helt insatta i sånt är, eller tar sånt på allvar :P Nu säger jag absolut inte att det ÄR något med din son, det kan jag verkligen inte veta, men OM du misstänker något så kan du behöva stå på dig. Min son har fått ADHD diagnos men ingen trodde oss i början, alla sa att jag överdrev, för han var ju såååå smart och sååå söt och såååå snäll. Ingen såg det jag såg tydligen.. inte ens BVC, eller första psykologen vi träffade på BUP. Förrän jag tjatade mig till en neuropsykiatrisk utredning, där både läkaren och psykologen sa efter några dagar att det helt klart är ADHD, och det såg de "hur tydligt som helst". Tack vare diagnosen har vi fått ordentlig hjälp, vi har lärt oss att hantera honom bättre och han mår mycket bättre :) Men det var ett helvete att inte bli trodd, inte ens av sambon.. förrän vi kom till folk som faktiskt har att göra med sådana här barn varje dag, som kände igen hans beteende och kunde komma med förklaringar. Sen vill man ju oftast inte diagnostisera så små barn, min son fick diagnos när han var 4 och din son är ännu mindre (men jag antar att du tänker på något åt autismspektrumhållet, och det diagnostiseras oftare tidigare). Så jag vet inte vad jag ska säga, förutom att om du verkligen är orolig, stå på dig. Även om det inte är en diagnos så kan du ju få hjälp med just det du tycker är jobbigt, för att undvika att det ska utvecklas till att bli värre.

Tyvärr har jag en släkting som varit "allmänt konstig" (Aspergerssymptom) sen hon var liten, vars föräldrar tycker hon är huuuuur fin och normal som helst. Hon är nu 12, är mobbad i skolan, har inga kompisar och klarar inte av vardagliga sociala situationer. Det är hemskt att se hur hennes föräldrar vägrar acceptera att hon mår dåligt, hon hade ju mått BÄTTRE om hon fått ordentlig hjälp. Har även jobbar med barn som inte fått någon hjälp och som det har gått jättedåligt för.. jag var själv ett av de barnen, vilket var anledningen till att jag ville skaffa hjälp åt min son så fort som möjligt. Och jag är jätteglad att jag gjorde det, för vi har det så otroligt mycket bättre nu!!

Om det inte är något, om det är något han växer ifrån, så skadar det ju ändå inte att du får prata med folk som har erfarenhet och som kan ge dig "vanliga" tips på hur du kan hantera det här.

Tycker JAG, men nu lär jag väl få en massa påhopp om att du kommer förstöra din son osv..

Av mig får du absolut inga påhopp. Tycker det var insiktsfullt skrivet och berättat. Jag tycker TS kan ta till sig av det utan att för den skull utgå från att det är något allvarligt. Att besöket på BVC för TS del blev som det blev är ju en sak. På den korta tiden hinner man inte notera allt som ju TS kan i vardagen. Många som kommer dit beter sig nog så just då men TS ser det ju ofta hemma.
Ofta har en förälder rätt när magkänslan säger något så fortsätt TS att komma till klarhet vad det handlar om, du är på rätt väg. Det viktiga är att få kunskap och bli trygg i det vad det nu än är.

As mamma

Äldre 8 Nov 09:20

#7

Anonym (orolig) skrev 2011-11-08 09:16:46 följande:

Tack för ditt svar! Ja, jag får försöka prata med BVC igen kanske, eller vart vänder man sig? Allmänläkare på VC eller vad? Jag är av åsikten att det är inte farligt att utreda, om det inte är något så är ingen skada skedd, men om man låter bli att utreda när man misstänker något så kan det ju hända att det var nånting, och då är det inte bra att gå utan hjälp.

Jag vet inte vad jag tänker kring autism eller liknande, jag är inte så insatt, jag känner bara att något inte riktigt stämmer :/

Jag tänkte mer på BUP, där de är mer specialiserade. Du kan ju i alla fall ringa dit och se vad de säger? Berätta att du försökt prata med barnmorskan på BVC men att hon inte tar dig på allvar, men du är orolig och vill gärna ha en ny bedömning, eller åtminstone få någon att prata med ang hur du kan hantera situationen på bästa sätt. De som arbetar med neuropsykiatriska utredningar på BUP har väldigt mycket erfarenhet, jag har själv hjälpt till med utredningar och har inte stött på ett enda barn som tyckt att det är jobbigt. Min son älskar att gå till BUP för där får han "leka" och "äta kex" och prata hur mycket han vill och få 100 % odelad uppmärksamhet av all personal haha :) Han har inte tagit det minsta skada av utredningen och alla besök till läkare och psykologer, som sagt tycker han bara det är kul. Så som du säger, är det inget så är det inget, det är väl inte mer med det? ÄR det något däremot så kommer du vara glad att du får hjälp :)

Får jag fråga om du bor i Stockholm förresten?

Anonym (orolig) Trådstartaren

Äldre 8 Nov 09:24

#8

As mamma skrev 2011-11-08 09:20:45 följande:

Jag tänkte mer på BUP, där de är mer specialiserade. Du kan ju i alla fall ringa dit och se vad de säger? Berätta att du försökt prata med barnmorskan på BVC men att hon inte tar dig på allvar, men du är orolig och vill gärna ha en ny bedömning, eller åtminstone få någon att prata med ang hur du kan hantera situationen på bästa sätt. De som arbetar med neuropsykiatriska utredningar på BUP har väldigt mycket erfarenhet, jag har själv hjälpt till med utredningar och har inte stött på ett enda barn som tyckt att det är jobbigt. Min son älskar att gå till BUP för där får han "leka" och "äta kex" och prata hur mycket han vill och få 100 % odelad uppmärksamhet av all personal haha :) Han har inte tagit det minsta skada av utredningen och alla besök till läkare och psykologer, som sagt tycker han bara det är kul. Så som du säger, är det inget så är det inget, det är väl inte mer med det? ÄR det något däremot så kommer du vara glad att du får hjälp :)

Får jag fråga om du bor i Stockholm förresten?

Jag bor i Stockholms län, söderort. Ja okej, jag ska ta kontakt med BUP, men jag måste väl sätta mig ner och fundera ut mer vad jag ska säga, konkret, det är så svårt att bara sätta sig och berätta rakt upp och ner i telefon, för det är så mycket som blivit "vardag" att man inte ens tänker på det.

As mamma

Äldre 8 Nov 09:27

#9

Anonym (orolig) skrev 2011-11-08 09:24:15 följande:

Jag bor i Stockholms län, söderort. Ja okej, jag ska ta kontakt med BUP, men jag måste väl sätta mig ner och fundera ut mer vad jag ska säga, konkret, det är så svårt att bara sätta sig och berätta rakt upp och ner i telefon, för det är så mycket som blivit "vardag" att man inte ens tänker på det.

Ok, vill bara rekommendera BUP Farstas neuropsyk team i så fall =) Skriv ner allt du kommer på och ha det framför dig när du ringer, det är så otroligt lätt att glömma och bara sitta där som en idiot och inte veta vad man ska säga. Förbered dig ordentligt! Det är svårt att få frågan "vad är det som är fel" när det inte är EN sak utan en massa små saker som kan vara svåra att sätta fingret på, men som tillsammans utgör ett större problem..

Anonym (öronkunnig)

Äldre 8 Nov 09:37

#10

Jag funderar på om det kan vara så att han hör dåligt? Kolla upp det! Vill han ha TV:n på hög volym? Ibland har barn med försenad språkutveckling helt enkelt nedsatt hörsel och det går att avhjälpa.

Anonym (orolig) Trådstartaren

Äldre 8 Nov 09:52

#11

Anonym (öronkunnig) skrev 2011-11-08 09:37:08 följande:

Jag funderar på om det kan vara så att han hör dåligt? Kolla upp det! Vill han ha TV:n på hög volym? Ibland har barn med försenad språkutveckling helt enkelt nedsatt hörsel och det går att avhjälpa.

Hej, jag vet inte om han hör dåligt, han hör mig även om jag viskar, han är ganska högljudd men har inte sagt något speciellt om att ljudet är för lågt, men ibland om ljudet är väldigt lågt kan han bli ointresserad även av sina favoritprogram, jag brukar inte ha tv:n på så särskilt hög volym eftersom jag hör väldigt bra, brukar snarare vara den som vrider ner volymen. Men hur kollar man upp det, på BVC säger de att de kollar upp det i samband med fyraårskontrollen, dvs syn och hörsel, gör logopederna en sådan koll också eller måste jag ringa VC och prata om det? Kan ju vara bra att kunna utesluta också.

Anonym (mamma)

Äldre 8 Nov 20:09

#12

min dotter är 3,5 år och det kunde ha varit henne du beskriver förutom språkförseningen (hon började prata ganska tidigt) hon är energisk och vill gärna inte lyssna när man säger till henne om något, tex du får inte slåss då säger hon bara mmm och blicken vandrar iväg. har aldrig tolkat det som något konstigt då jag vet att många barn gör då. har läst att många barn har svårt att lyssna och fokusera blicken samtidigt, de lär sig det desto äldre de blir

Panter Tant

Äldre 8 Nov 20:46

#13

Om du aer orolig, saa raadfraaga laekare eller psykolog.

Men ,.,. jag tycker ju att grabben laater som en ganska normal 3aaring. Han vill inte foersoeka foerstaa, han taenker paa naagot annat naer du pratar med honom och vill hellre busa med kompisen isf att maala, svarar ibland inte paa tilltal och han aer lite sen med att prata. Laater lite som min son i den aaldern, och han aer helt "normal". Han trodde tex laenge att kompisarna tyckte det var kul om han slog dom ... Fast han foerstod ju naer han blev 4. Men kaenns det konstigt, saa tveka inte att kolla upp detta, om inte annat saa blir du lugnad.

Anonym (Anonym 3års mamma)

Mon 11 Jul 2022 18:53

#14

Hej,
hur har det gått för er och er son? Ser att tråden är mer än 10 år gammal. Beskrivningen stämmer så väl in på min 3-åring och det hade varit så skönt att höra hur det är för er idag
tack!

Är det något "fel" på min treåring?

INNEHÅLL