Någon som har samma problem?

Nej inte i den situationen, men med det där att berätta.
Min man ville inte berätta för någon inte ens våra föräldrar att vi gick på ivf.
Jag fick konstant frågan om barn särskilt efter vi gift oss. Och det var jätte jobbigt.
Men efter ca 2 år så stod jag inte ut längre utan vi berättade för de närmaste först och de slutade tjata.
Sedan till våra vänner och de hade misstänkt detta. och sedan till arbetskamrater osv så nu är det nästan
ingen som frågar. Bara om jag tar upp ämnet. På detta sätt har jag fått ny energi och orkar prata om det på ett annat sätt.
Det har gått 5 år nu och man har ju sina känsliga perioder.
Angående vätskan så tycker jag att du ska ta upp det med en annan läkare som är mer insatt  men ferilitetsfrågor.

Troligtvis har du högt prolaktin, och då behöver du äta tabletter som tar ner det Hormonet. Be att få ta ett blodprov om Du inte har börjat utredning för då får du göra det ändå. Därutav vätskan och kan va en anledning till att du inte blir gravid. Hinner inte skriva mer. Men se till att få va ett blodprov. KRam kram

Jag är avundsjuk jämt, men jag får också låna deras små goingar.
De slänger järna över sina barn till oss. Och faktiskt så finns det ingen bättre känsla när allt känns hopplöst att rå om en liten. Man orkar lite till och lite till för att få snosa på sin egen en dag

Gaaaa:  Tack för svaret. Jag tycker också det är jobbigt att inte prata om någon om problmet men smatidigt tycker jag det känns jätte jobbigt om någon skulle veta att vi inte kan få. Känner mig så mysslyckad. Vi har bokat tid för utredning. Känns skönt och nervöst. Vill få hjälp men samtidigt rädd att få det kostaterat att vi kanske inte kan få barn.

Lyckliglängtan: Tack för svaret. Ringt och fått ställt oss i kö på utredning. Då skulle do mta provet. Men är så nervös över vad det ska vara för problem. Killen vill gärna ha barn och är rädd att han kanske lämnar mig om det visar sig att dte är mig det är fel på =( 
  
CenedraGirl: Har ni varit på utredning? Börjar också tycka att det är jätte jobbigt att alla andra verka ska ha barn. Man hoppas och hoppas å blir besviken gång på gång

Hej!

Känner helt och hållet igen mig i det ni skriver. Känns som om alla runt omkring förväntar sig att vi ska skaffa barn och VI VILL JU INGET HELLRE! Varför kan inte folk bara fatta när de frågar gång på gång och man kommer på så pinsamt dåliga bortförklaringar. Har funderat på om det bästa vore att berätta i stället för att slippa men känns så utelämnade att alla ska veta och vara med i vår process. Rädd för att jag blir ännu mer stressad över det då. Känner mig också misslyckad även om jag vet att det inte är mitt fel. Dock vet min närmsta familj om det numera.

Att alla vänner fått barn utan jag känns jobbigt och även om jag är glad för deras skull så gör det sååå ont. Vet inte hur man ska förhålla sig. Inombords bara gråter man. Hela livet kretsar ju just nu kring i att försöka bli gravid. Tankarna går inte att släppa.

Skönt med ett forum som detta att ventilera sig med människor i liknade situation.

Det jobbiga är att jag blev gravid flera gånger till en början men det slutade i missfall. Vi gjorde en utredning men när vi nu kommit i kontakt med Lennart B i Borås tar det sig inte istället. Helt hopplöst. Har försökt ett år nu efter sista missfallet.

Hur ska man orka??

Jag slängde ur mig ett snärtigt svar till en kille på jobbet som inte slutade fråga när vi skulle skaffa barn.
-Tror du verkligen inte att vi försöker!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Han var en av de första utanför familjen och det var så skönt och han blev så paff att han inte tog upp det igen.
Vi var ju inte särkilt tajta heller..

Ett annat bra svar som en god vän använde är "Barn är inget man "skaffar" sig. Det är en gåva"

För det är det verkligen för de som har turen att lyckas. Vadå skaffa barn? Inte så jäkla enkelt. Samtidigt betyder ju dessa svar att folk får reda på att man försöker och det kan jag tycka känns jobbigt. Varför ska hela världen veta om mina bekymmer? Medans andra håller hemligt och får kläcka ur sig en lycklig nyhet till nära å kära. Känns som en press att alla ska gå och vänta på att det tar sig.
Kanske har jag fel?

Jag kan tänka mig att man så småningom kommer till en gräns där man inte klarar att hålla inne med det längre. Var sak få ha sin tid.

Tittade just på drömmen om ett  barn, så himla bra program. Där verkar dock de flesta påstå att det är bra att vara öppen. Jag är dock rädd att min omgivning inte ska förstå eller ha förmåga att visa empati.  Då är det risk för att jag bara blir mer arg och ledsen.

Är det någon av er som påbörjat IVF? eller pergotime?