Ignorera eller förmana?

Egentligen inget av alternativen.
Jag ger 1-åring äpple (vid bordet naturligtvis), barnet vrider sig och spottar ut bitarna på golvet, jag säger "Jaså, ville du inte ha äpple?" och serverar något annat i stället. Spottar barnet ut även det, så är barnet uppenbarligen inte hungrigt och får gå ner på golvet och leka i stället.

1-åring försöker nypas/klösas - jag hindrar barnet.

Jag har också en 1,5-åring och känner igen båda situationerna väl :D Jag gör lite en kombination: säger bara lugnt och stilla att "Spotta inte på golvet" eller "Bit mig inte"/"Nej, inte bita" ("Nänä" svarar ungen glatt på båda ;)). Jag upplever att han över lag har bra koll på vilka saker jag inte vill att han ska göra - däremot gör han det ofta ändå. Det glappet mellan kunskap och handling tror jag att kommer att minska av sig själv (... och delvis övergå till att göra det man inte får just därför - den dagen, den sorgen ;)). Kortfattat tror jag på den delen av ignorera-devisen som säger att man inte ska göra någon affär av det, medan jag menar att man mycket väl kan berätta hur man vill ha det även om barnet inte kommer (kunna) åtlyda det.

Om min unge bara spottar ut mat så räknar jag med att han inte är hungrig. Om han alltid gör samma sak med äpplen just så skulle jag tro att han inte "kan" äta äpplen och låta bli att ge ett tag.

När han bits och rivs så tar jag bort hans händer och säger ett enkelt nej om det behövs, men gör ingen större grej av det. Han hade en period när han slogs jämt, men jag ignorerade det och då var det inte roligt.

Jodå, han kan äta äpplen och gillar dem. Men han tycker helt enkelt att det är kul att spotta. 

Kombinationsmetoden låter vettig.

Jag tycker redan mig märka, sen rätt länge faktiskt, att han gör saker han inte får bara för att. Är jag upptagen och han vill ha uppmärksamhet går han gärna och börjar riva i soppåsen, t ex...

Tack för era svar! 

Vi har haft en sådan period också. Det stämmer kanske i ålder förresten. Och ja, det handlade inte om hunger utan jag tror att just äpple, morot och annat krispigt är roligt att tugga men att det blir för mycket i munnen och/eller att det är spännande att spotta ut det.
 Jag sa att jag inte ville att han skulle spotta på golvet, men om han ville spotta så fick han spotta i ett glas som stod på bordet. Låter kanske lite äckligt. Men jag känner att det inte var värt att bråka om så mycket för han accepterade det och numera gör han inte så.

Jag tycker inte att man ska ignorera helt felaktiga beteenden. Är inte det att "inte orka" och vad leder det till i framtiden, din son kommer ju att göra mycket värre oönskade beteenden efter hand som han blir äldre och jag tror att man måste vänja sig vid att fostra sina barn. Inte så kul när barn är elaka mot andra barn, många många förälrar ignorerar detta.

Om man spottar på golvet så tala om att det är fel och hjälp honom att torka upp efter sig. Det är väl vad man ska göra om man spottar på golvet, torka upp efter sig.

På dagis skulle de aldrig ignorera att de spottar på golvet tex.

Sen är det skillnad på spotta och spotta. Ä det för mycket i munnen och svårtuggat, så är det ju inte så lätt att inte spotta om man är liten. Men är det på trots, du brde se det på blicken, så måste man ju säga till.

Det handlar inte om att orka, det handlar om vad som får bäst effekt. När det gäller trots kan ju reaktionen trigga mer oönskat beteende.

Jag vill också veta! Och jag toppar upp lite med:

Vår 16-månaders:

slår storasyster 
använder katten som fotboll 
skallar syster
skallar bordet upprepade ggr tills han börjar gråta och ibland även mer

osv 

Egentligen vet jag mitt svar även här - jag avleder och visar exempelvis som med katten hur han ska klappa istället. Han klappar och sen släpper jag ner honom och katten och då börjar fotbollsjakten igen. men det är väl bara att hålla på och hålla på? Min man däremot kämpar hårt och lyfter upp sonen och vägrar släppa ner
honom - trots hysterisk son - tills han lugnar sig. Han släpper ner honom och sonen gör samma sak igen - och min man börjar om. Båda våra tillvägagångssätt verkar tämligen effektlösa så det är väl bara att vänta ut det. 

Jag skulle aldirg acceptera våld å det viset. och mot djur..... jag tänker vad jag tänker om det....

Givetvis är det sådant som händer, men måna måste omedelbart visa att det är fel, och faktiskt få bli arg om det fortsätter. Man får även tänka på den som kommer till skada.

Jo, men jag blir ju arg - men det är mer som en reaktion på vad som händer. Det är ju fruktansvärt. Hans fot träffar ju inte katten, men bara försöket gör mig rätt chockad.

Poängen är dock att det spelar ingen som helst roll för hans handlingar hur arg jag blir. Att bli arg ändrar inte hans beteende.

Sen tycket jag inte att det spelar nån roll om det är en katt eller en syster eller mig själv - våld är aldrig okej, och jag hindrar det alltid från att ske i den mån jag jag hinner. Men precis som du skrev i din TS; att hindra dem från  nypa/klösas  lika väl som att slåss/sparka- vad är det som ger effekt?