Styvmamma till tonåring och nybliven mamma till 5 månaders bebis-Total Kaos!!!

Hej på er alla,
Jag har ofta läst andras inlägg här och nu är det min tur. Trodde aldrig att min situation skulle gå så långt men jag skulle verkligen uppskatta era råd om denna kaotiska situation jag just nu befinner mig i. För 2 år sedan träffade jag en man som som är min stora kärlek. Jag är 15 år yngre än honom- jag är 32 och han är 47 år. Vi blev blixt förälskade och åldern för oss spelade ingen som helst roll. Jag intoducerad honom för min familj och vänner och alla tyckte vi passade så bra ihop och ingen hade några som helst problem att det var 15 års ålderskillnad- vilket var jätte skönt för oss. Jag hade inga barn och hade haft några längre förhållanden innan men har alltid varit väldigt fokuserad på att utbilda mig och har därför bott i Spanien i 10 år pga min utbildning och arbete så därför har jag inte satsat fullt ut på att skaffa familj och kände mig redo för något riktigt seriöst förhållande och så träffade jag nu denna man när jag flyttade tillbaks hem till Sverige. Nu till min pojkvän, han har 2 barn sedan tidigare en 22 årig son och en 19 årig dotter. Han hade varit skild i 10 år innan han träffade mig och hade haft ett seriöst förhållande efter skilsmässan som varade i 4år men de bodde aldrig ihop. Så när vi träffades som jag beskrev var min familj posetiv men ifrån hans sida var det inte lika lätt. Vilket jag har förståelse . Hans son hade precis flyttat hemifrån när vi träffades och hans 20 åriga dotter bodde hemma hos honom på heltid för hon kommer inte överäns med sin mamma. Så när vi träffades spenderade vi mest tid hemma hos mig. Jag tycket om hans barn och i början hade vi alla en fin kontakt. Hans son kom jag aldrig så nära för hade hade flyttat hemifrån och hade sitt liv så vi träffades inte så mycket men de gånger vi träffades var det trevligt. Däremot hans dotter var det inte lika lätt med. Varje gång jag var där hemma kändes det som en konstig stämmning men jag försökte att hela tiden att göra mitt yttersta att starta en konversation men hon verkade inte intresserad och gick bara upp till sitt rum men jag tyckte hon verkade rar och tänkte att det kanske hade något och göra med att hon är tonåring. Efter 4 månader blev jag gravid och vi var helt överlyckliga- som en dröm. Vi älskar varandra och ja visst gick det så otroligt snabbt men vi båda tyckte det kändes rätt och vi ville båda ha vårat barn och var jätte glada. Min familj fick reda på det efter 3 månader av graviditeten och det är klart alla blev chockade men glada för vår skull. Men nu började problem på min pojkväns sida. Min pojkvän drog ut på att berätta för sina barn för han var rädd hur de skulle reagera och han berättade det när jag var 5 mån gravid - de blev inte glada och sonen sa att han inte kunde hantera det och dottern blev helt likgiltig. Jag satte mig ned med sonen och vi pratade och vi kom fram till att han ville ha sin tid att smälta detta och jag förstod honom. Men nu började hans dotter bli helt annurlunda, hon började ringa sin far hela tiden när han var hemma hos mig och när jag var där pratade hon bara med sin far och aldrig med mig. Jag försökte prata med henne och det ända hon sa var att - hon hade inga problem med att jag var gravid. Detta var oerhört jobbigt för oss alla och jag kände mig ivägen varje gång jag var hemma hos honom samtidigt som min mage växte och graviditets hormonerna började komma- så det var inte lätt men min pojkvän och jag var fortfarande glada, förväntansfyllda och kära över att vi skulle bli föräldrar. När jag var i 7 månaden kände vi att vi ville flytta ihop i hans hus och pratade med dottern. Hon sa att det var ok och förstod att vi ville bo ihop. Det tyckte jag var fint av henne. Eftersom hon inte kommer överäns med sin mor ville hon fortfarnde bo kvar heltid hemma med sin far och hon tyckte vi skulle testa att alla vi skulle bo ihop. Jag och min pojkvän ville ju såklart bo ihop innan vårat barn skulle komma till världen- allt hade ju gått så snabbt. Våran bebis kom till världen och det är en fin liten son som vi älskar mest överallt tillsammans. Tyvärr ser sitautionen ut nu att hans dotter vill inte vara med vår bebis hennes halvbror, är inte intresserad alls, hon tar hem sina tjej vänner och förfestar med vin och cigaretter innan de skall gå ut på helgen- allt för att provosera. Hon hjälper inte till hemma med varken disk, städning och tvätt. Hon tog studenten när vår son var 5 veckor gammal och hennes mamma ringde oss ( som jag aldrig har träffat) en vecka innan och sa att hon skulle iväg på semester med sin pojkvän och inte kommer att kunna närvara på sin egen dotters student så vi fick då arrangera hela hennes student. Det var inte lätt men det blev fint och hans dotter fick sin student mottagning fast utan sin egen mamma. Vilket jag måste erkänna tyckte var helt underligt och frågade min pojkvän hur en mor kan åka iväg på sin dotters stunet med en pojkvän- och han sa bara att hon är sådan och hon kommer helt enkelt inte överäns med sin dotter.  Jag ordande arbete till henne efter hennes student så hon abetar men det är inget fast jobb utan hon måste söka jobb men det gör hon inte, jag har skrivt hennes cv som hon skulle dela ut i butiker men hittade dom i en låda i köket vilket jag tyckte var så oerhört otacksamt, hon pratar inte med mig eller vår bebis i huset, den ända hon pratar med är sin far. Jag försökte prata med henne men hon vill inte prata. Hon är helt likgiltig. Jag föröker fråga min pojkvän hur vi ska lösa detta och tycker att han ska börja ställa krav på din dotter eller sätta alla oss ner i huset och ha ett slag familjeråd men inget händer. Min pojkvän och jag älskar varandra och vill lösa detta. Han känner att han inte kan prata med sin dotter för han är rädd att han ska svika henne för hon känner sig redan sviken av sin egen mor och han säger att han är det ända hon har. Hon kommer inte överäns med sin bror heller.Själv har jag försökt prata med hon vill inte. Jag känner att mitt fokus på vår bebis blir lidande av allt med hans dotter och har just valt att flytta tillbaks till min lägenhet. Det är inget bra för mig och min pojkvän men för vår lilla bebis känns det mycket bättre och lungnare miljö. Min pojkvän är oerhört ledsen och jag med för vi vill ju bara att allt ska fungera. Men eftersom allt har gått så snabbt tycker jag att det är bättre att han kan reda ut denna situatuion med sin dotter. Jag vill inte att hon ska hata sin halvbror eller mig men det värsta av allt är att mitt tålamod börjar ta slut och jag känner att jag börjar ogilla henne, vilket är hemskt. Har jag blivit en hemsk människa? Jag känner bara att nu när jag bor i lägeheten så missar min pojkvän så mycket tex när vår son började krypa första gången för att min pojkvän nu har 2 boenden- ett med vår lilla bebis och mig i min lägenhet och ett i sitt hus med sin 19åriga dotter. Jag känner att vår bebis tid tillsammans går förlorad. Jag ammar fortfarande och vet att jag har mycket hormoner ikroppen men att jag känner att jag börjar ogilla hans dotter och det skäms jag för men vi vill bara att denna situation skall lösa sig så att alla kan må bra- har ni något råd på denna situation?? Mycket tacksam på svar och ett stort tack att ni orkat läsa detta. Kram xx