tillväxthormon kanske aktuellt...
Vår son föddes i v 24 och är nu åtta år. Den första tiden var ju en berg och dal bana, som ni säkert förstår. Vid fem veckors ålder hade han fortfarande inte släppt respiratorn, vi fick veta att de inte visste vad de skulle göra för honom, han svarade inte på medicinerna. När vi väl skrevs ut trodde man att livet skulle bli normalt. Men så var det INTE kan jag säga. Det var ett helvete, vi kunde inte göra mer än en sak om dagen för annars orkade han inte äta. Efter ett par månader ville han inte ta flaskan längre, sedan var det gröt som gällde och snart därefter slutade han med det också. Först vägrade jag knapp, men vid ett års ålder fanns det inget val längre utan det blev knapp efter en helvetes sommar med gråt, skrik och oro! Efter det blev det ett helt nytt och fantastiskt liv, äntligen kunde vi vara ute bland folk igen utan att ha en skrikande bebis.
Med knappen kom ju då kaskadkräkningarna och svårt med tillväxten. Han var hemma fram tills han fyllde två och började sedan lite på förskola med resurs. Han kräkte då fortfarande åt alla håll och kanter, flera gånger om dagen. Vi berättade helt öppet om problemet både för pedagogerna och de andra familjerna så det har aldrig varit något problem. Alla var väldigt förstående och accepterande.
Jag minns att jag någon gång då läste om en flicka som var sex år, som mamman tvingade sitta och äta under flera timmar i taget. Hon hade aldrig fått gå på förskola för de var ju tvungna att få i henne mat, men se knapp ville de inte ha. Hon var så illa däran att hon inte klarade av att leka med lera, i sandlåda mm för att det var äckliga konsistenser och kräkte av det. Jag bestämde mig för att så ska inte vi få det, så när vi var ute och lekte så hade han alltid regnkläder på sig för att det inte skulle göra något om han kräktes. Till följd av det har uteleken varit och är det roligaste som finns, oavsett vad man gör.
Vi fick möjlighet att åka till Bräcke i Göteborg och gjorde en utredning kring hans matsituation och det var en sån lättnad att få möjlighet att träffa de fantastiska människorna som fanns där. Men jag landade efter allt slit och kom in i en lättare depression som låg och grodde ett halvår tills jag helt säckade ihop och var hemma nästan ett år. Det var nog efterreaktionen som kom, inte så märkligt efter allt jag varit med om.
Kräkningarna avtog egentligen inte helt förrän han började i förskoleklass, jag tror att han har kräkt en gång på tiden i skolan och det var när kompisarna tog cigarettfimpar i munnen. Jag förstår honom och tycker att det var en fantastiskt bra grej! Jag tror inte att han kommer att börja röka i framtiden.
Nu kommer då nästa avvägning och fundering. Han har inte vuxit tillräckligt, har stannat i en längdkanal och lägger bara på viktmässigt. De överväger att vi ska ge honom tillväxthormon.
Finns det någon med erfarenhet av det?
Finns det bara i sprutform?
Kan man på något smidigt sätt övertyga ett barn att det går bra att ta en spruta om dagen?
Vilka biverkningar har ni sett och märkt av på era barn?
Hur länge kan man behöva ge det?
Jag är själv väldigt spruträdd och har inte en blekaste aning om hur vi ska få honom att tycka att det är okej om jag avskyr det. Men jag lärde mig ju ta tillbaka hans uräckliga pungbråck han hade, det vande man sig ju vid fort... ett par dagar faktiskt ;) Men hur ska jag kunna vänja mig vid detta?