Varför är min bonus så elak mot mig?
Snälla ni, kan ni ge mig tips på vad jag ska göra?
Bonusens mamma drog till andra änden av landet med sin nya kille för 1 år sedan, och nu bor dottern permanent hos oss. Det har haft sina upp och nedgångar här hemma, (jag har funnits i hennes liv ca 3 år, och bott i samma hem 1 år) men jag tycker det har fungerat ganska bra för det mesta, bonus och jag har haft en fin relation. De senaste tre veckorna har hon däremot blivit väldigt kaxig, och renatav elak mot mig, särskilt när pappa är hemma. Jag trodde ett det berodde på att det var längesedan hon träffat sin mamma, och att hon saknade henne men kanske inte kunde uttrycka sig. Hennes kära mamma har nu kommit till hemstaden(två v sen ungefär) för att vara här i en månad, och har då bonus hos sig lite till och från, efter skola ibland osv. Trodde nu att det skulle bli en bättre stämning mellan mig och bonus, och att hon skulle sluta upp med sina elakheter, men tvärtom!
Hämtade henne efter skolan idag, och hon var så elak! Kallar mig, tjock, ful, dum etc säger att hon inte vill fira jul med mig och pappa, när hon blir stor(hon är 5.5 nu) ska hon minsann gå till tant domaren, och då kommer hon att kunna flytta till sin mamma, för hos mamma får man minsann som man vill osv osv...ni hajjar...och jag VET, man ska inte ta åt sig, men jag blev 1, chockad över hennes ordval och själva handlingen överhuvudtaget 2, ledsen och sårad, fast jag vet att det kanske är dumt 3, förvirrad- hur ska jag bete mig i en sån situation? Och det är väl detta som är min egentliga fråga, jag vet inte hur jag ska bemöta henne när hon är såhär. Med pappa är det annorlunda, honom lyssanr hon bättre så, det är jag som är onda styvmorsan. (Men, på riktigt, vi har en bra relation i övrigt, även om det är klart att vi tjaffsar ibland vi också.) Jag känner att en sån här reaktion borde kommit tidigare, om det är svartsjuka eller något sådant som gör henne så upprörd? Jag har ju bott med henne 1 år, och hon har ju träffat sin mamma på likadant sätt tidigare, ingenting är nytt i hennes omgivning.
Jag vill inte gräla hela tiden, men alla rutiner är som bortblåsta, som att hon testar varenda gräns som finns! Behöver hon att jag är extra snäll istället för extra hård (som är min naturliga reaktion under dessa påfrestande förhålllanden:)) Jag kan ju inte ersätta hennes föräldrar på något sätt, så jag...nej, hörrni allvarligt, jag har ingen aning om vad jag ska göra...snälla ge mig några tips!
Kan tilläggas att pappa är rådvill för han har inte alls samma problem med henne, mamman likaså, de står båda två som frågetecken när jag frågar vad jag ska göra. De har försökt prata med lilltjejen, men hon säger inte så mycket. "-Jag vill att det är du eller du som hämtar mig i skolan, inte Linda(jag)" " -Linda låter inte mig göra som jag vill" osv osv Har inte gått in på detalj i mina berättelser för föräldrarna, om vad hon sagt för elakheter...jag skäms...som att det är mitt fel att lillan hatar mig, men isåfall förstår jag ännu mindre, vad 17 har jag gjort som jag inte märkt själv?
Förlåt för rörigt inlägg, jag är så uppgiven att tankarna bara snurrar. Jag har börjat bäva inför hämtningarna efter dagis och kvällarna tillsammans...och jag skäms när jag börjar känna såhär mot ett barn, men jag är så irriterad på henne, och ledsen. Hon behöver säkert stöd och kärlek nånstans ifrån, men om detta fortsätter kommer jag att stöta henne ifrån mig istället, jag KAN bara inte fortsätta såhär!
