Ständig barnvakt?
26 årig tjej som är sambo med en fransman sedan 2 år, med en liten bonus på 5.5 år, som bor hos oss på heltid. Eftersom jag studerar tar jag hand om henne på eftermiddagarna tills pappa kommer hem. Hämtar efter skolan/dagis, leker utomhus, tar henne till aktiviteter, kompisar, lagar middag osv. Vi bor i Paris, och här verkar föräldraskapet vara lite annorlunda än hemma, vilket betyder att många (läs: oftast männen) jobbar sent. Min sambo brukar komma hem allt ifrån 19 till 21.30. Iaf, jag tar alltså redan visst ansvar för bonus, som är en trevlig liten tjej, men dessvärre enda barnet hitills i denna familjeskara, dvs EXTREMT bortskämd, var hon än befinner sig är hon alltid i centrum. Trots detta tycker jag att vi har börjat få en god balans hemma, hon beter sig jättebra när vi är ensamma hon och jag,(curlingmetoden fungerar inte med tant Linda:)) och sen får jag stå ut med att bli ignorerad ibland när älskade pappa kommer innanför dörren. Men det är väl smällar man får ta.
Funderar lite över min nuvarande situation, eftersom jag studerar kan jag lägga upp min tid som jag vill, men det är ändå 8 timmars arbetsdag vi pratar om, oavsett vilka timmar på dygnet jag väljer att jobba på. Jag är alltså inte ledig och slappar runt hela dagarna. Att hjälpa till med bonus på eftermiddagarna är inget problem, men ibland går det lite överstyr med barnvaktandet, tex idag är det strejk på hennes skola, och vem får stanna hemma och försöka studera med en vilding som springer runt i lägenheten med överskottsenergi?
"Du kan ju plugga ikväll, det finns ju ingen annan som kan passa bonus idag"
Självklart hjälper vi varandra, min älskade sambo och jag. Behöver bonus passas så får jag väl ställa upp. Men ibland känner jag mig bara som att jag måste känna ett sånt ansvar för hans barn. Jag tar ju redan ansvar, jag spenderar mer tid med henne än vad han gör! Och så känns det som att jag kan inte klaga när det gäller passning av henne, som idag. För vi är ju en familj! I en familj hjälper man varandra! Och vad är jag för en kvinna som inte vill ta hand om ett gulligt litet barn? En kvinna utan hjärta?
En gång sa jag rakt ut när jag suttit och tittat på dom i parken, pappa och barn lekandes tillsammans, att jag tyckte det var rätt tråkigt och att jag ville gå hem. Då sa pappans vän, som satt brevid mig att "shit, hur skulle jag bli som mamma om jag tyckte det var tråkigt att gå till lekparken?" Varpå jag svarade att det kommer troligen vara helt annorlunda då det är mitt barn, och inte någon annans. Lite elakt sagt kanske, men jag blev arg. Måste jag vara en vandrande figur full av kärlek och sympati för någon annans barn? Det känns så påtvingat ibland! Ingen har minsann sagt till mig att jag redan gjort ett fantastiskt jobb här hemma, tagit bonus till mitt hjärta och styrt upp rutiner för henne, gjort om hennes rum, hämtat henne varje dag från skolan och tagit henne på aktiviteter. INGEN! Därför att det är min plikt som kvinna eller vaddå? Därför att jag visste vad jag gav mig in på?
Tänker jag galet? Är det min plikt att alltid finnas tillhands som barnvakt för att jag har möjlighet att arbeta hemifrån? Imorse hade jag lust att skrika ( varning för brutal ärlighet) -"Ta din jävla unge till ditt jobb eller dina föräldrar eller lås in henne på ett zoo, jag har studier att sköta! Dessutom är det synd om henne för hon måste stanna inomhus och leka när jag läser, och jag kommer få dåligt samvete och gå till parken en timme som blir tre timmar för jag har inte hjärta att säga att vi måste gå hem...osvosv"
Nu sitter jag och retar upp mig själv, ska sluta med det och ge bonus en kram. Hon är ju rätt go faktiskt, och det är inte henne jag är arg på egentligen utan pappa som tycker att saker fungerar på automatik här hemma. Känns redan lite bättre när jag fått vädra lite:)
Tacksam för åsikter, om jag tänker helt galet måste jag ju lära mig att hålla käft och se glad ut, och om inte är det kanske dags för en diskussion här hemma...?
