Mumin80 skrev 2011-09-14 11:22:31 följande:
Finns inget SKA i denna fråga. Det finns inget rätt eller fel heller tycker jag.
För min dotter, som är den enda jag kan uttala mig om, och som jag anser mig känna bäst i hela världen (utom hennes pappa då som känner henne minst lika väl) så var det såhär:
Hon började dagis vid 13½ månad. Redan vid 11-12 månader så märkte vi att det var svårt att orka aktivera och stimulera henne på den nivå som detta aktiva, nyfikna, självständiga och energiska barn behöver. Hon sov ganska dåligt på nätterna, vaknade flera gånger per natt, var ofta grinig och frustrerad. Sedan började hon dagis. Och jag har aldrig behövt lämna henne ledsen, och hon har aldrig varit ledsen när jag har hämtat henne. Hon började sova bättre, var gladare hemma, hon har utvecklats mycket i synnerhet i det sociala och är en allmänt glad, välbalanserad och trygg liten tjej. Efter sommaren bytte vi dagis eftersom vi fick plats på ett nära hemmet. Inskolningen gick bra och numera går lämningen på under fem minuter (hon får en kram och en puss och så vinkar hon förstrött till mamma medan hon spanar in alla leksaker och funderar på vad hon ska leka med idag). Även
lämningen går bra, med undantag för vredesutbrott över att mamma tar henne ifrån alla roliga leksaker.
Vår dotter är idag 21 månader, och för just henne så funkar dagis jättebra.
Men detta gäller just MIN dotter, med SIN egen personlighet. Ett annat barn, med en annan personlighet, kanske inte är moget för dagis förrän senare. En annan förälder kanske klarar av att aktivera sitt barn och ge den tillräckligt mycket socialt samspel m.m. så det barnet inte behöver dagis. Och ännu en förälder kanske vill vara hemma men kan inte p.g.a. omständigheterna.
På det stora hela så tror jag att så länge alla inblandade parter är måna om att få den valda lösningen (oavsett vilken det är) att funka så bra som möjligt för alla, så mår dom flesta barnen, och deras föräldrar, allra bäst.
hämtningen skulle det vara
