Mamma vägrar släppa taget.

Ingen aning  =)
Gissar bara vilt...

Det är något som kan ta tid...
Hon är säkert väldigt spänd över att bli mormor för första gången. Har du pratat med henne om hur det var när hon väntade första barnet? Kanske är hon extra orolig och "mammig" för att hon hade jobbig graviditet, eller dåligt med pengar och inte inser att ni verkligen har det ni behöver   =)

Har ni stått nära varandra innan kan det vara svårare att släppa taget nu.

Själv önskade jag att min mamma var mer intresserad när jag varit gravid. Min syster hade ju redan fått 4 barn innan jag fick mitt första och eftersom jag hade god ekonomi, bilar och hus så tyckte hon jag hade allt och hölls sig undan trots att jag försökte få henne att vara lite intresserad... När lillasyster blir gravid vet jag att mamma kommer vaka över henne hela tiden då hon är minstingen och trots att hon är 21år kan hon inte ens vara 3 dagar utan att ringa eller hälsa på mamma. (hon bor dock hemma nu igen).

Min mamma skulle bli galen på mig om jag stängde av telefonen ett par dagar eller inte svarade när hon ringde! Men de beror inte på att hon inte kan släppa tagen om mig, mer att hon bryr sig om mig, min sambo och sist men inte minst våran son!

Jag tycker att du ska tagga ner och låta din mamma vara just de DIN MAMMA!

Det som är skillnaden mellan min mamma och mig är att jag är mer spontan som hon var i min ålder.
Någon frågar mig om vi ska resa någon stans så kollar jag ekonomin och sedan säger ja eller nej. Jag påminner nog säkert henne om hur hon var men hon tänker inte riktigt efter. ( var ca 21 år sedan hon var 21 som jag är i dag)
Lyckades som tonårig hitta hennes dagbok som jag var givetvis av nyfikenhet läste. Hon stängde själv av sin telefon och hennes mamma blev galen. Så jag borde nog ta ett prat med henne. Man ska nog leva som man lär. Annars får jag väll leva ett tag till med henne som min mamma =/

Ja, hon fick ju bli nedsövd efter när jag och min syster föddes förlora 4,5 L med mig och 4L med min syster så det kan ju vara det. Men sen så har hon och jag stått varandra nära.
Men på senare tid har jag fått jobb och arbetar 16 timmar nästan varje dag med kulturarbete. Sitter i möten för det mesta.
Gör lite allt möjligt. Före så fick ju hon kontakt med mig näst intill varje dag men saker och ting har ändrats för mig och jag har berättat för henne om det hela.
Jag kan prata med henne ca 1-2 gånger i veckan för då har man ju lite mer att prata om än om man ska prata ca 5 min varje dag. Man får helt enkelt ta ett djupt andetag och se hur det hela går.
Hon har trotts allt tagit hand om mig i ca 18 år och det tar ju tid innan det hela lägger sig med att man har lämnat boet =/

Tycker du ska chilla lite mot din mamma faktiskt.
Normalt sett brukar man ju inte stänga av mobilen flera dagar i sträck så ens föräldrar inte kan nå en så antagligen blir din mamma orolig när du är gravid och inte går att nå, kan ju ha hänt vad som helst.

Ni verkar ju ha en bra relation i övrigt eftersom bryr sig så låt henne oroa sig lite, som blivande förälder borde du ju redan veta att föräldrar är bra på att noja över smågrejer :P

Japp, och jag vill ju att hon ska förstå att jag klarar mig nu. Och jag har pratat med henne nu efter när det värsta med mitt jobb är över.
(Arbetar inom det kulturella i stan och det är väldigt  varierande tider eftersom det är typ av säsongs baserat) Som hon verkar ha förstått nu.
Att jag har ett väldigt upptaget jobb som tar en hel del av min tid och energi. Hon kan inte ringa mig 8 gånger om dagen och oroa sig själv i onödan.
Hon har själv insett det nu så här i efterhand att det är hon som har problem med konstant oro. Hittar på saker som att det är hennes fel och tror att hon har gjort något. Som hon självfallet inte har,
Enbart jag som har startat min egen familj.
Hoppas enbart att det håller i sig. =/

P.S. undrar om du är den första som flyttade från dina föräldrar? (Eftersom jag är det) I sådant fall hur klarade du av att få din mamma/Pappa att förstå att du inte är liten längre?

under min graviditet blev jag så otroligt mammig och behövde henne mer än någonsin. vi ringde varje dag och pratade i 1timme åt gången.
det är bra råd man kan få av sin mamma. hon har ju gått igenom något liknande. för hennes skull kan du ju höra av dig och prata med henne, så hon lugnar sig:)

Oj, 8 ggr om dagen var verkligen överdrivet O_o Trodde det var kanske en gång om dagen.

Japp jag var den första. Jag brukar bara vara självständig och inte be om mer hjälp än jag verkligen behöver, har alltid varit så. Inget curlingdaltande alltså :P Så de brukar väl ringa varannan dag, ibland varje, beroende på veckoschema och om det hänt nåt speciellt.

Nu är jag förvisso inte "ung" längre men min mamma har också hållt på så sedan jag flyttade hemifrån vilket resulterade ännu mer till att jag kände att jag ville stänga av telefonen några dagar för att slippa allt "tjat", höll på att bli tokig av det, tom min pappa sa till henne att ge sig med sitt konstanta ringande, först nu när jag är 29 och både jag och sambon sagt ifrån samt att jag argt sagt att "det vore faktiskt roligt att känna att man själv VILLE ringa DIG någon gång istället för att bli neringd" då gav hon sig till sist men sur var hon i 1 månad.

Däremot har hon respekterat att hon inte måste ringa och fråga hur jag mår varje dag och att jag har ett eget liv och familj nu.

Kanske kan du prata med din mamma lugnt och fint hur du upplever henne och kanske tom komma överens om hur ofta ni skall pratas vid för att det skall kännas ok för dig, mammor ringer oftast så mycket för att du är oroliga så där kanske även du kan bekräfta henne i att hon är viktig och att du själv kommer att ringa om något skuklle hända dig/er.