Fan inte lätt

Måste bara istämma!
Inte lätt alls. I blandt undrar man hur man orkar.
Men så är det den där kärleken då... Och så vill man inte lämna, för då drabbas ju de gemensamma barnen med. Är väl nog med dom skillsmässobarn som redan fins. Jag älskar min samboer och jag ångrar inte en sekund på vårat barn, men hade jag visst hur tufft dette skulle bli, vet jag ärlig talat inte om jag hade gjort det.
Käns ofta som att man aldri blir noen "riktig" familj...

Instämmer till 100%.

Men jag hade inte haft min lilla groda annars, så det måste vara värt det.

Känner precis igen känslan av att inte vara en "riktig familj".

Ja d är ju den där kärleken som spökar...ångrar inte heller mitt liv, jag e jätte ycklig.Men vissa dagar ere bara så jäkla påtagligt att det finns/fanns nått innan jag och vårat. Jag har inte valt att skaffa barn för 8 år sen. Men nu får jag ta hand om en 8 åring ändå. Plus min lilla bäbis som JAG valt att skaffa.
Inte d att jag inte tycker om mitt bonusbarn,hon e toppen!
Tänker oxå så, att då blir det ju likadant för mitt barn, vet inte om jag någonsin skulle kunna "lämna bort" mitt barn till pappan då. Usch d måste ju va hemst.

Ja, vissa perioder är jobbigare än andra. Just nu är jag riktigt trött på att ena dan vara 3, nästa 5+kompisar, hela tiden vara beroende av en annan familjs planering vid semester, jul mm, att kläder "försvinner" till mamma, att bara duga ibland. Sen är bonusarna tonåringar och skitjobbiga, men det går ju över. Jag är less på hela familjesituationen. Men så var det ju vår skrutt... Inte vill jag lämna henne varannan vecka... Så om det gått i 10 år får det gå ett tag till...

Haha, det där "jag valde inte att skaffa barn för X år sen" är min favorit att använda om vi vuxna tjafsar om något gällande bonusen som jag inte orkar ta hand om.

T ex när pappan och mamman förutsätter att jag ska göra rent i mitt schema för att hämta deras barn, för att de inte kan. Nejhej? Men jag då? Bara för att jag råkar vara hemma med vårn 1 åring och vi "bara ska hem till en kompis" så betyder inte det att jag vill ha en studsande trotsig 6 åring med mig dit.

Det bästa utav allt är att på det "argumentet" finns det inte så mycket mannen kan sätta emot.
kan även ibland slänga ur mig "jag var inte med vid tillverkningen av den där jag behöver inte ta en sån här strid med henne" (Inte så hon hör, utan till mannen då)

Sen ska tilläggas att jag oftas gladerligen hämtar bonusen tidigare från fritids, har henne gärna här fast mannen inte är hemma och vi tycker verkligen om varandra.

Hahah det där är kul. 
Sen har jag mitt motargument till "du visste att det fanns barn sen innan".
Då svarar jag "Och min sambo visste att jag inte har några barn och inte vill vara förälder än"

Han har ju tagit in mig i sitt liv på samma villkor som jag tagit in honom i mitt.
Dvs han har barn, jag har det inte. Han har ansvar, jag har det inte.
Sen kan man hjälpa varandra.
Jag kan hjälpa honom med barnen, han hjälper mig med något annat.
Men tvinga någon att ta ansvar för sina egna val och handlingar, det kan man aldrig göra.

Sen får väl även jag tillägga att jag har en jättebra kontakt med mina bonusar.
För att citera stora tjejen "Du är som min mamma när min mamma inte är här"  

Jaha, så den där 8 åringen kom bara farande en dag utan att du visste att h*n fanns??? Nä jag tror inte det va? du är vuxen, du gjorde ett val.....ett väldigt dåligt val om jag bara läser ditt inlägg, för alla inblandade parter

Jepp helt enig! 
Hon gör fel, for som bonusförälder ska man egentligen vara en förälder! 
Hon bör, med störste självklarhet, bete sig som en mamma och ta like stort ansvar som dom som valde att skaffe barnet! 

BLÄÄÄÄÄHHHHH!

Jag tror inte du har läst hennes inlägg alls! 
Varför har hon gjort et dårligt val? Hon tycker om sitt bonusbarn, och hjälper pappaen med det. Hva mer kan du begära människa?
Fader! Oavsätt hur man gör eller inte gör, så är det allti nån som mener man gör fel!! Blir så forbanna trött på sånne som dig!!

Min bonus säger "du är ju mamma till min lillasyster, så någon slags mamma till mig måste du ju vara"

(ja, en tjatig sån brukar jag svara =P )

Tänk. Om det inte hade funnits en massa människor i barnens omgivning som gärna kastar sin egen tunga offerkofta över sina barn, så hade det inte funnits några problem i bonusfamiljer. 
Inte fler än i kärnfamiljer i alla fall.

Men vuxna har en massa förutfattade meningar om hur barn ska reagera hela tiden, vilket skapar projiceringar.

Låt barnen känna som dom gör så blir allt bra, för barn anpassar sig väldigt lätt, Är du snäll mot barnet, respekterar det och bryr dig om det, så kommer du vara accepterad.