Trotsig femåring - hur tackla, hur länge sitter det i?

Har ni provat egen-tid?
Dvs att flickan får egen-tid med sin mamma eller pappa. Det kan vara en egen utflykt med bara mamma eller pappa, där bara hon får vara i centrum en stund. Det kan vara fika på stan, gå till biblioteket eller vad som helst som hon tycker är kul. Eller att ni stänger in er i badrummet och har en mysig badstund tillsammans.

Det behöver inte vara en flera timmars grej utan kanske bara 30 minuter där hon har din fulla uppmärksamhet utan risk att bli störd och det ska vara en sån stund varje dag, gärna inplanerad om möjligt samma tid varje dag. 

Jag tror att det många gånger handlar om uppmärksamhet och det får hon om hon skriker, focus blir på henne. Ge henne egen-tid med dig som hon också då vet att den tiden är till för henne och ingen annan.   

Tack för ditt inlägg. Jo, vi har provat det, men det har kanske inte riktigt den önskade effekten alltid. Vi har t o m varit noga med det, att det ska ske regelbundet och att det inte alltid är speciellt märkvärdiga saker, men just egen tid, full fokus på henne. Igår till expempel var en sådan dag då hon och pappan for i väg i flera timmar och hon fick bestämma takten och de var på bio. Ändå slutade det med antiklimax hemma med stort bråk. Under tiden man är ensam med henne är hon hur fin som helst och "som vanligt".
Jag tror att det ligger en hel del i detta, hon vill ha uppmärksamhet. Det behovet är ju väldigt individuellt. Hon kanske behöver mycket mer...

Hon får mycket negativ uppmärksamhet just nu med det här beteendet, all upppmärksamhet är ju i alla fall uppmärksamhet, så verkar barn fungera. Det blir en nedåtgående spiral för man blir ju mer och mer less på beteendet.  Det är väldigt frustrerande och man blir ledsen både på sig själv och på barnet. Vi vuxna tacklar det olika bra olika dagar, p g a andra omständigheter (tyvärr påverkas man ju av om man är trött, stressad, sjuk, har en gapig mindre att ta hand om också) så det slutar inte helt sällan med att vi också bråkar vi vuxna sinsemellan.
Vissa dagar tänker jag att det här skapar skilsmässa, att vi håller på att bli totalt dysfunktionella som familj. Det var ändå en tröst att läsa om barn med fem/sexårstrots och känna igen beteendet. Man bara undrar hur länge det sitter i?!

Jag försöker verkligen tänka "Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst!" Jag tycker ju synd om henne också. Det märks ju att hon är full av motstridiga känslor, men hon går ibland över gränser som inte är acceptabla och gör mig rasande. Mitt hjärta brister för henne. 

Men idag var en bra dag! Inget stort utbrott!     
  

Härligt med en bra dag! Glöm inte att berömma henne också för att det har varit en bra dag. 

Vi har haft problemen fast med äldre sonen, tonårstrots, om man kan kalla det så.  Det var en mycket jobbig tid med skolk och bråk etc.

Nu är ju han mycket äldre och det går att resonera om saker på ett annat sätt men vi införde just egen-tid med mig och min man och och efter ett tag blev det en slags helomvändning hemma. Han bara slutade med allt destruktivt, började gå i skolan, var hemma på helgerna och kvällarna, skaffade flickvän etc.

Vet inte om det bara beror på egen-tid och allt beröm vi gav för bra saker som hände. Men förändring fick vi. 

Nu börjar han gymnasiet och är bara såååå go.  Vi har en femåring också men hon har inte börjat med någon avancerad trots ännu. Vi kör egen-tid och försöker inte kommentera så mycket när hon gör fel utan mer fokusera på när hon gör rätt. 

Detta funkar ju förståss inte alltid men jag märker att det ger oftast större och mer hållbar effekt när hon känner och får höra att hon är duktig än när jag skäller på henne.  

Jag tycker att det är ibland svårt att komma ihåg att ge det där berömmet, man glömmer så lätt bort, som när hon har hängt upp jackan och ställt undan skorna i hallen, så säger jag inget.... eftersom det fungerar. Men när hon har slängt jackan på golvet och kastat skorna all världens väg.... då får hon minsann veta det.  Jag får många gånger påminna mig själv om att berömma mer.... och ofta. Det ger positiv effekt i längden.   

Att ha bråk med barnen sliter förståss på förhållandet. Det har varit nära skilsmässa även här... men nu har vi turen och ha sommarställe också. Vi har kunnat dela på oss och tagit varsitt barn ett par dagar eller över en helg, eller att en av oss själv har åkt iväg för att just vara ensam och få egen-tid med sig själv.   

Jag hoppas att det löser sig för er, man blir bara så ledsen när det ska bråkas, och då ska man skärpa sig och vara trevlig hela tiden. Det är inte alltid så lätt.   

   
    

Det finns två väldigt bra böcker (har inte läst hela tråden så någon kanske tipsat om dem redan):
Fem gånger mer kärlek,
och
Trotsboken.

Jag inväntar själv spänt sonens 6-årstrots ...

Lycka till! 

Skont att lasa att nagon har likadant! Var son (som blev 6 i maj) verkar helt forbytt. Ar egentligen en lugn, intelligent, harmonisk, glad kille. Men har nu pa sistone satt sig helt pa tvaren, flera ganger om dagen som urartar i hemska brak. Kanns som jag helt tappat kontrollen over honom. Lyssnar inte alls pa vad vi sager men det kanns ocksa som om han VILL reta oss/gora oss arga, provocerar verkligen. Jag lagger mig dom flesta kvallar och kanner mig inte som en glad mamma :( Gor i princip allt det som jag alltid tyckt (tycker) ar fel, gormar och skriker, hotar och skaller. Har tom smallt till honom pa benet (inte hart men det "spelar ingen roll" ar helt mot alla typer av straff), har helt forlorat talamodet. Precis som du sager, vi nar inte fram till honom, har forsokt prata, avleda, uppmuntra, hota osv osv. men man maste ju markera att det inte ar OK nar han tex kastar saker, sparkar, gapar och skriker saker som tex 'jag hatar dig, en dag skall jag doda dig'. Fortvivlad!

Jag forsoker ge honom mycket positiv uppmarksamhet och karlek, inte tjafsa pa honom over bagateller just nu och sager dagligen att jag alskar honom. Men vid flera tillfallen har det slutat med att jag grater, kanner mig SA fortvivlad over situationen och over min reaktion. Ar livradd for att han nu "ar san har". Kanner mig helt misslyckad som mamma, dels for att han beter sig som han gor och for att jag inte kan hantera det pa ett vettigt satt.

Vet inte om nagon har nagra forslag eller om det bara galler att bita i hop, gora sa gott man kan och hoppas pa att det skall ga over?

Våran 5 åring ljuger hela tiden... Jätte jobbigt för man vet aldrig vad som är Sant el inte...

Tack för fina och bra inlägg. 
Till Lakritstrollet:  Fem gånger mer kärlek ligger på bordet i köket. Jag har läs om några kapitel och vi vuxna har kanske tacklat henne bättre nu, mer beröm, välja våra strider, bli bättre på att fokusera på det som är bra etc.
Boken om trots måste jag leta upp!  Tack för tips!

Till Nelia 68, vilken glädjehistoria, att er äldre son reagerade så positivt! Heja! 

Till Nim.Det är skönt att känna igen sig. Det är nog normalt ändå, tänker man. Men JOBBIGT!  Ja, vad gör man?! Det är så hemskt när man känner sig ond, man vet ju att man tacklat saken galet, men tålamod är en färskvara. Det är SÅ frustrerande när man inte når fram. Jag upplever nog att det är lite bättre nu igen när dagis börjar komma igång, det blir mer rutiner kring mat och sömn och jag gissar att hon är mer "stimulerad" med kompisar och maten blir mer varierad. Hemma under semestern blev det mycket matvägran och bråk kring maten = dålig spiral.  Jag märker på min hemmavarande sambo (som återgår till jobbet nästa vecka och LÄNGTAR!) att han brister mer än jag som har mer tid med barnen och därmed utstår mer av hennes attacker (och samtidigt har en mindre att hantera).   Inga hysteriutbrott med mig den här veckan! Jag väljer strider och jag väljer atrt stå emot, att inte låta mig provoceras!

Lycka till!

Fler inlägg på ämnet vore önskvärt!!