riktiga psykbryt, hur hantera dessa? (ålder: 2 år 8 mån)

Jag tror på att låta henne vara ensam en stund. Om jag blir så där galet arg så vill i alla fall jag vara ifred.
Gå med henne in på hennes rum och säg sen "Nu går mamma ut och sätter sig i vardagsrummet så att du får vara ifred. Du får gärna komma ut om du vill kramas eller prata, men ska du skrika så där så vill jag att du gör det i ditt rum. Min grabb på tre år förstår det.
Säger ofta till honom att han självklart får vara arg, men att skrika och fäkta omkring sig får han göra i sitt rum. Det är aldrig okej att slå eller bita någon annan. Är man kvar hos barnet så fortsätter det ofta längre än nödvändigt är min uppfattning.

Sen så är ju barn olika och det som funkar på min grabb kanske inte alls funkar på din tjej. Hoppas i alla fall att det löser sig för Er. Det är oerhört frustrerande när ens barn blir så där vansinnigt arg.

Svårt att ge råd när jag inte vet mer exakt hur ett utbrott sker.

Spontant tänker jag att hon får för mycket uppmärksamhet när hon har sina utbrott och för mycket utrymme att agera ut dom.

Det är viktigt att ni på en gång inte tolererar slag eller annat våld. Hindra henne i luften, se henne i ögonen och säg nej. Självklart kommer hon fortsätta men ge henne ingen mer uppmärksamhet än ett "nej". Inget argumenterande eller liknande. Låt henne kalla dig "dumma mamma" för i hennes värld är du dum och det har hon rätt att tycka.

Lämna situationen när hon blir arg. Säg helt enkelt "Jag vill inte vara med dig när du är så dum mot mig, kom till köket när du blivit lugn". Det enda du ska göra efter det är att hindra henne från att slå eller skada människor eller möbler.

Inget tjat, inga straff i form av att stänga in i rum eller så. Bara lämna, säg åt henne att hon är välkommen när hon är lugn och sen ingen mer uppmärksamhet. 

Jag tror som ovanstående, att det håller i sig längre om ni är kvar, ni stöttar henne i hennes utbrott.
Det är bra att ni är neutrala och lugna.
Om ni går ifrån henne, förklara att hon är välkommen ut till er och bemöt henne med positivt lugn när hon kommer. Låt henne vråla så länge hon orkar, det är inte stor idé om ingen är där och ser, så med tiden kommer det nog lugna sig.
Det är jättejobbigt och jag är ingen expert. Har en på snart 3 år som kan få fruktansvärda utbrott när plikterna ska skötas, såsom att byta blöja, tvätta händerna o.s.v. men det handlar bara om att han håller på med nåt mycket roligare och inte har tid med det tråkiga. Han vill också kramas när jag sagt ifrån ordentligt, så jag har en känsla av att det är avståndet som uppstår som han blir rädd för.
Så det kanske inte alls är rätt råd att ge dig, att lämna henne...? Men ju mer jag "ser" hans utbrott, desto mer stegras det. Jag försöker också vara neutral, säga orsaken till att vi inte kan göra så, vad vi ska göra istället. Upprepa det då och då, för han slår dövörat till när han är arg.
Jag är också gravid, i 13:e veckan och det kan bli svårt sen att släpa en vilt skrikande och sprattlande 3-åring dit han ska, när man är ensam utan pappan hemma.    

ok tror verkligen att hon fått för mycket uppmärksamhet i sitt beteende vilket hon tar till vara på. Men då jag säger det som ni nämner och lämnar henne på rummet är hon som en igel på mig och springer efter och skriker mer. jag går tillbaka och upprepar proceduren men efter 5-10 ggr tar iaf frustrationen över och man tvekar och modifierar till att försöka få henne att förstå och börjar diskutera. inser när jag skriver att jag kanske helt enkelt inte ska ge upp, men det är frustrande då hon är såå sluten i sin ilska och inte lyssnar eller tar in! Hon blir ju så arg att det nästan känns som hon är besatt (tänk er exorcisten...)

Min son är likadan..  Han blir så galet arg att han försöker (och har lyckats med flera gånger) att välta möbler och annat. Nu har vi börjat att ta honom till hans rum och klargöra att skrika och bråka kan han göra där inne.

Sen tror jag att du ska försöka bekräfta henne mer när hon INTE är arg. Säg tex "Vad mysigt det är när du är glad..  ska vi kanske läsa en bok tillsammans" eller nåt i den stilen. Då får hon belöning för sitt "goda uppförande" och så småning om kommer hon själv förstå att det faktiskt lönar sig att vara snäll och trevlig mot andra.

Du ska däremot inte säga att om hon är snäll kan ni göra si eller så, utan belöna henne på ett mer "osynligt" sätt.

Har gått COPE-kursen och där får man lära sig toppengrejer och ledarna där sa (vilket stämmer VÄLDIGT bra) att det man uppmärksammar får man mer av..  oavsett om det är de bra eller dåliga sakerna man uppmärksammar.  :)

så vad gör man då hon skriker, springer efter och hänger i benen och vrålar då man försöker lämna henne ifred i rummet??

Ja du...    prova att bara nonchalera henne. Jag vet att det är svårt, men prova...  :)

tack förresten för era svar och fortsätt gärna spåna vidare... :)

Min dotter är också 2 år 8 mån och hon blir också så himla arg så fort något går emot och just det där du skriver om välta möbler osv. Jag ser tydligt hur hon bara letar efter något att kasta eller förstöra eller så försöker hon slå oss. Om konflikten råkar handla om att stänga av tv:n tar hon fjärrkontrollerna och dunkar dem i bordet och tar vi dem ifrån henne letar hon efter annat, man ser hur ögonen bara utstrålar lust att "göra dumheter". Den märkligaste reaktionen är faktiskt när hon slår sig, oavsett hur hon har slagit sig, hon kan inte hantera det alls utan blir jättearg och springer direkt iväg alternativt vill slå oss...