Jag är en sån dålig mamma! Kan inte ens uppfostra mina barn!

Ingen som vart med om samma eller har något litet råd?

Kanske du behöver gå och prata med någon och reda ut dina egna tankar om din barndom innan du kräver av dig själv att du ska veta exakt hur man ska hantera olika situationer med barnen.
Låter ändå som du lyckats bli en vettig person trots en svår uppväxt. Massa pepp till dig!

Jag tror som Jeena att du behöver få hjälp med att reda ut dina känslor kring det du varit med om.
Du är så medveten om vad som fattas dig så dina barn har en bra mamma. Det är jag övertygad om. Du vill dina barn gott - det kan bara bli bra. Kolla vårdguiden på nätet - det behöver inte vara dyrt att gå till en professionell samtalspartner och det finns bra hjälp att få. Pepp till dig från mig också!

Tänk att så små ord över internet kan göra en rörd... har många ggr funderat på att gå till en psykolog el liknande samtidigt som jag inte riktigt vet vad jag har där att göra? för jag mår inte dåligt över saker som hänt?under dom bra perioderna hemma så var det som hos vilken"normal" familj som hellst.. 

jag tänker inte så ofta på det eller älltar det.. kan tom skratta bort de.. men jag TROR att det är därför jag inte kan uppfosta mina egna barn. Har såna extrema krav på mej själv, har aldrig missat föräldramöte eller fikor för de gör bara "dåliga" mammor min egen gick inte på en något sånt.. när jag väntade barn nummer 3 så missade jag dock en Semel fika med största flickan pga att jag var på MVC och dom skickad mej akut till sjukan för att jag fått så extremt mycket fostervattnet .. Hade hela tiden i mina tankar att jag måste hinna till fikat. Kom precis när det var slut och dottern var jätta besviken vilket slutade med att jag började storgråta på dagis (PINSAMT) kände mej som den sämsta föräldern någonsin och såg bara hennes ledsena ansikte framför mej, hur hon såg att alla andra föräldrar satt och fikade med sina barn men att hennes mamma inte var där....  när jag la mej på kvällen så kände jag mej värdelös som knappt ägnat en tanke åt bebisen i magen som eventuellt inte mådde bra utan bara gråtit över min andra dotter...  Så här är det jämt..jag har alltid dåligt samvete för saker och känner att jag gör saker fel... Läggningarna här hemma kan ibland vara ganska röriga och jag blir arg och fräser ifrån.sen tycker jag att jag fräst för mycket och mår så dåligt och låter dom då komma upp o gosa med mej i soffan eller lägger dom bredvid mej så dom ändå känner att jag älskar dom.. dom kommer aldrig lära sej vad rätt och fel är om inte jag lär dom det ? men jag är ju totalt okapabel till att lära dom det...

Min stackars sambo är jag expert på att måla upp som den sämsta pappan (fast han är inte det) jag vill bara att han alltid ska vara glad busa och gosa med dom(men det har ju inte ens jag orken till alltid).men han får aldrig tillrätta visa dom för då blir jag galen på honom som inte iställe berömt dom för allt bra dom gjort under dagen...

oj nu vart det lång igen (sorry) men kan en psykolog hjälpa en att få så pass mycket rät sida på saker att jag kan börja lära mna barn hur man egentligen fungerar? vad som är rätt och fel och hur jag ska kunna hålla fast vid det jag sakt?

Har ingen erfarenhet själv men är övertygad om, efter ha pratat med många som har erfarenheten, att en psykolog/terapeut kan hjälpa en med MYCKET!
Tror mååånga skulle må bra att prata av sig o få lite obejktiva synpunkter på sitt sätt att hantera sig själv o olika situationer. Man behöver ju inte vara "sjuk" för att må bra av att prata med någon.

Jag förstår att du känner dig vilsen eftersom du inte har haft någon bra förebild hemma. Man märker ju som mamma att man ofta utan att tänka låter och beter sig precis som ens egna mamma.. trots att man hade lovat sig själv att aldrig bli sådan..  

Jag tror att det viktigaste för dina barn är att de känner att du älskar dem, vilket du verkligen gör och visar! Jag tycker att det låter som om du har övervunnit massor som lyckats så bra!  Dina barn har nog alla grundförutsättningar för att må bra och utvecklas bra. Däremot kanske du själv behöver bearbeta dina upplevelser, så att du slipper att bli så ledsen och arg när du blir påmind om de situationerna.

Det finns mycket forskning som visar att om man själv blivit så dåligt "mammad" som du så är det svårt att få sitt omsorgssystem att fungera på ett bra sätt för de barn man får. MEN det går att "skriva om sin historia"!! Men du behöver hjälp! Kontakta närmaste psykitriska öppenvårdsmottagning eller vårdscentralen och be att få komma till en kurator som de oftast har att hänvisa till....  alla kommer att förstå dig fuller väl och tycka att du är stark och modig som tar itu med detta för dina barns skull!

Hejsan!
Har inte alls haft en liknande uppväxt som Du, fast där fanns jobbiga saker med, men oj som jag känner igen mig. Är, dock, själv ensammamma, men händer allt som oftast att jag får dåligt samvete för att jag läxat upp mina egna barn och jag jobbar oerhört hårt på just det (och en del annat med ). Huvaligen! Behöver nog också några tips i det här och delar så gärna med mig av mina ... och erfarenheter! Kram och all lycka till Dig/Er!!!

TS: Du skriver att du inte vet vad du skall att göra vid en psykolog! 

Du är vuxen och kan med ditt förnuft förstå vad du varit med om och resonera utifrån detta - ditt sätt att beskriva tyder i alla fall för mig på en männsika med insikt!

Känslorna som svämmar över tillhör det lilla barnet som var du, som blivit utsatt för situationer som inget barn borde vara med om.

Snälla, gör dig själv, dina barn och din partner tjänsten att söka hjälp. Min uppväxt kan inte på något sätt liknas vid din men jag var ändå förvirrad, hade en massa känslor som jag inte fick ihop. Det kändes som en massa lösa trådar som borde knytas ihop men jag visste inte vilka som passade med varandra. DETTA fick jag stor hjälp av i samtals terapi.

lycka till och kram  

En stor kram till dig TS, jag tror att problemet du beskriver med att man skäller på barnen och sedan dras med sitt eviga dåliga samvete är väldigt, väldigt vanligt.

Vården är fantastisk, jag fick själv en underbar psykolog via primärvården, råder dig att kolla med din vårdcentral.

I grund och botten är det jättebra att du kommer ihåg hur det är att vara liten och hur hemskt det är att bli illa behandlad! Att du tänker på hur det är att vara dina barn och hur de kan tänkas må och reagera på det ni gör och säger är också jättebra! Det är till och med bra att må dåligt när det blivit fel för det betyder ju att du utvärderar dig själv. Däremot är väl din måttstock "fel" om du tycker att du gjort fel så fort du går emot vad barnen vill och önskar. Dessutom verkar det ju jobbigt att bli osams med den andra föräldern hela tiden, jobbigt för er alla.

Jag tycker också att du ska ta hjälp utifrån för att bearbeta dina upplevelser. Det finns också många bra böcker att läsa som kan vara en inspiration för dig. Jesper Juul skriver bra böcker där respekt gentemot barnen är ett huvudtema men också att man som förälder måste våga leda, lotsa och stå för vad man vill. Jag läste "Ditt kompetenta barn" när min äldsta var tre år. För mig avdramatiserde han då det här med att hamna i konflikt med sina barn och gjorde det lättare för mig att känna mig trygg i att det inte ligger något fel i att barnet blir argt eller ledset. Ett argt/hysteriskt/ledset barn kändes nämligen från början som ett misslyckande från min sida. Både för att jag kände att jag inte ville se mitt barn så argt/ledset men också för att jag blev orolig att jag misslyckades i uppfostran när barnet inte gjorde "rätt".

Kram!