Dom blir arga när jag säger nej

Vi gav aldrig saker till barnen i affärer om de tjatade när de var små. De lärde sig att det inte var lönt efter ett tag.
Man kan binda ris åt egen rygg om man är vek och ger efter.
Vi talade om att vi kanske inte hade råd att slösa eller andra förklaringar som de nöjde sig med.
4 åring som slåss.....svårt när det inte är ens egna barn men jag skulle nog lungt tala om att det inte är OK och säga att om ni lugnar er så kan vi gå en stund till leksaksavd efter att den vanliga shoppingen är klar.

Lätt att leka klok när man inte är där 

Lägg dig ner på golvet och gapa och tjata du med en vän till mig gjorde det  (känns pinsammt för vissa) hennes nummera stora barn tjatade/skrek  inte mer i affären efter det

För mig är det rätt viktigt att faktiskt visa hur man ska bete sig och inte tvärtom. Barn gör ju sällan som man säger utan som man gör. Jag försöker möta mina barn med så stort lugn som möjligt när de skriker och slåss (mest yngsta som snart är 2½ som får härsmälta då och då vid motgångar). Jag håller fast vid min gräns om den är viktig för mig = Säger lugnt nej....punkt. Behövs det så lyfter jag iväg dem, slår de mig så söker jag ögonkontakt och bekräftar deras känslor = helt Ok att vara jättearg och tycka att jag är dum, men aldrig någonsin göra illa mig....eller någon annan. Visst är det alltid jobbigare när man har andra människor runt omkring en som "bedömer" och "tycker", men egentligen är det ju oväsentligt. Det viktiga är ju att man står fast vid sin integritet och sina värderingar och inte falla till föga för sin egen "fåfänga", osäkerhet....eller för att hålla upp en vacker fasad för att andra ska uppfatta en som duktig förälder med välartade barn. Svårare sagt än gjort . 

Förbered, förbered, förbered. Se till att ha pratat om innan ni går till affären att det som ska handlas bara är det som står på listan, gå igenom listan tillsammans. Prata innan om vad det är som gäller i affären, prata om pengars värde och att man inte alltid kan köpa extragrejor. När ni väl är där, hitta på små uppdrag åt dem - hjälpa till att leta reda på varor osv, engagera dem i handlingen. Låt dem vara med och ta beslut, som vilken smak på yoghurt ni ska ha, eller liknande. 

Börjar tjatet så svara bara lugnt med att nej, idag är det bara de här sakerna vi ska ha. Säg att du förstår att han tycker att du är dum, men att oavsett hur dum man tycker att någon är så är det aldrig ok att göra illa någon annan eller skrika. Försök att inte bry dig om vad andra eventuellt tänker, det blir man bara stressad av. 

 

Kan man inte lära dem värdet av pengar då? Ge dem varsin 10-krona tex o låta dem handla för den. Spara tills nästa vecka om de inte har råd, osv. Det borde väl en 4åring klara? Min son är bara 2,5 o hanteras med hjälp av rutiner i affären. Han får en frukt vid fruktdisken, leka lite vid lekhyllorna, han får en gratis-måltidsbulle vid brödet. Däremellan sköter han självskanningsmanicken o plockar varor åt oss. Är han duktig får han åka åkattraktion vid utgången. Mycket nöjd med vår Citygross-affär, de har tänkt på ungarna.

Tycker det redan har getts bra råd och tips. Och att du verkar hantera det bra. Jag har själv en 6-åring så jag vet hur det är... Men som en utomstående som kanske "dömmer" någon annan i affären så blir jag irriterad på föräldrar som ger efter för sina barns tjat hela tiden ( om man sagt nej från början) eller som inte säger ifrån när de säger dumma saker eller slåss.  
Man måste ju lära sig att vissa saker får man önska sig till en annan dag. 

När jag går förbi ungar som fått utbrott i affären tänker jag inte "vilken dålig förälder" utan "så tålmodig och duktig förälder som inte ger ungen vad den vill ha bara för den ylar, hur ska den annars kunna lära sig, men det måste vara jättejobbigt för föräldern".

Så TS, om du tycker du får blickar så kan de lika gärna vara uppskattande blickar fastän det inte känns så just då.