Gå från bordet så fort man är klar - trots att andra barn sitter vid bordet?

Har 3barn. Min äldsta dotter äter jämt massor, hon får gå från bordet när hon e klar. Min 6åring och mannens 4åring äter ganska dåligt , så dom får sitta tills dom är klara. Min 6åring brukar bli klar ganska fort så han går när han e klar med. Dom ska inte behöva sitta

Och vänta i 1h på dom andra. Kan ta så lång tid ibland.

Nu tänkte jag ju på barn 1-3 år... och att vänta i kanske tio minuter-en kvart.

Jag tycker det är bra att träna på att sitta kvar och vänta på sina kompisar. Är det någon som absolut inte klarar av att sitta kvar så är det bättre att en vuxen går iväg med barnet och gör något lugnt tillsammans, det ska inte vara en massa spring kring matbordet. Som sagt, alla behöver få matro!

Har en 3½-åring och en snart 2½-åring. Skulle inte falla mig in att hålla dem kvar vid bordet om de inte vill sitta där. Däremot vill vi inte att de springer och skriker precis runt matbordet. På min prioriteringslista vad gäller "strider" att ta så ligger den frågan på sådär 678:e plats .

Vår 2,5-åring äter som en kratta och vi kan inte få henne att sitta kvar vid bordet. Så hon går iväg direkt när hon vill, när hon tycker hon är klar. Jag fattar faktiskt inte hur folk gör som kräver att barnet ska sitta kvar, håller man kvar dem med våld eller?

Självklart försöker vi locka henne att sitta kvar, visa på att det är trevligt att sitta där tillsammans, uppmuntra att smaka på något mer osv men när hon inte vill det så går hon och vi kan inte styra det. Vi har ingen lust att bråka med henne i det läget om saken.

Men helt klart kommer vi behöva träna på det där så småningom med henne när lillebror behöver sitta och äta lite längre, så när hon är lite större hoppas jag man kan resonera om det bättre.

Aha sorry sitter på mobilen så missa det helt:)

Det där tycker jag är svårt. Min unge tenderar att överäta så jag ser helst att han går ifrån bordet om han är klar - skulle han sitta och vänta på sina sparvätande lååååångsamma kusiner skulle han ju också erbjudas mer mat och det skulle han inte må bra av... och att tvinga honom att sitta kvar utan att äta något vore förutom omöjligt närmast barnplågeri.

Däremot kan man ju styra vad han hittar på. Vi brukar säga att "Nu är det färdigätet - nu tvättar vi händerna" och efter handtvätten går vi undan så att vi inte stör för mycket (om det inte är kalas där alla - vuxna som barn - sitter och långäter, då går barnen lite som de vill precis som de vuxna).

På förskolan där jag jobbar sitter alla barn alltid och väntar på dem runt sitt eget bord om inte något barn av någon anledning är alldeles osedvanligt långsam. Det är aldrig några problem, lite gnäll och en och annan tillbakalyftning och sen accepterar de det.

Vi låter barnen välja om de vill sitta kvar vid bordet och äta eller gå därifrån. Har man gått från bordet får man inte mera mat sen. Just för tillfället är våra barn lite större och har trots våra regler lärt sig att sitta kvar vid bordet tills kompisar ätit klart. Men är vi bara familjen får de sitta kvar vid bordet eller gå ut ur köket.

Men bara lyfta tillbaka, då skulle vi få ta den fajten hur många kvällar som helst och det är den inte värd. Med ett barn mitt i trotsåldern väljer vi våra strider. Dottern har fortfarande inte börjat acceptera att vi vägrar gå med henne och leka innan VI ätit färdigt trots att vi varit fullständigt konsekventa om den regeln i ett år nu...

Jag tror att det är helheten i fostran som skapar hur barnen blir. Att de lämnar bordet innan andra tror jag inte gör att de ser sig själv närmast alltid i fortsättningen. Vi tycker det är ok att vår son på 2,5 år lämnar bordet innan oss, har vi barn på besök så sitter han kvar tills de andra barnen ätit upp men absolut inte med tvång för vi tror inte på tvång. Vi ber honom vänta för de andra barnens skull, kanske ger honom en bok att bläddra i, skålar lite med glasen m.m. Sedan vet jag barn som tvingas sitta kvar och vänta och det första de gör sedan är att ta andra barns leksaker, vad har de då lårt sig?. Finns nog mycket att tänka och tycka om detta men är nog helheten som är viktig. Att tänka i genom hela fostran om varför det är viktigt eller inte viktigt. En sak om sitta vid bordet är bara en del av det. Ibland tror jag att tvång kan skapa mer motsättelse än om man tar det succesivt. Har man sedan sagt en sak så bör det givetvis hållas men vi kan ibland säga att vi ska inte gå till lekplasten på vägen hem. Sedan är han jätteduktig och tjatar inte men frågar snällt en gång till senare. Då kanske vi inser att vi sa nej för att vi var lata och inte orkade. Då brukar jag säga det till min son, vi sa nej för att vi inte orkade men jag vet hur kul du tycker det är så vi kan leka en liten stund så blir mamma med pigg igen. (säger inte det så långt men så han förstår). Tror det är viktigt att vi är ärliga.  

Tycker också det är vettigt att alla sitter kvar vid bordet tills alla ätit upp (men inte tvingas äta själv). Såklart inom rimliga tidsramar och inte till vilket pris som helst. Men det är en bra grundregel. Är väl också bra att barnet vet att det inte är idé att äta så lite eller så snabbt som möjligt för att få komma iväg och leka, utan att det ändå blir att sitta kvar vid bordet, då kan man ju lika gärna äta ordentligt och i lugn och ro.