Kan man få tillbaka känslor som försvunnit?

Vad händer om du försöker prata om andra saker då? Kanske om hennes jobb på djupet? Eller om det som hände i Norge, eller om vilken hennes favoritlåt är. Eller hennes tidigaste barndomsminne?

Om du försöker "rycka upp" er helt enkelt. Hakar hon på då? Kan ni gå ut på dejt kanske? Er 14-åring kan väl passa 9-åringen.

Tack för svar. Jo det är klart att det går att ta upp andra ämnen, men det klickar liksom inte i samtalet längre.. förutom just när det gäller barnen. Blir några meningar och sen nästan tyst och pinsamt (och det är verkligen inte jag i vanliga fall), eller bara ytligt prat utan djupare kontakt. Många "låsningar", förutfattade meningar och allmänt dålig kommunikation. Lite samma med dejterna som vi faktiskt har varit på.. när vi väl kommer ut utan barn (en 4-åring och ingen 14-åring.. :) ) så funkar det inget vidare att prata, förutom just om barnen. Sjukt. Så var det inte förr.. närheten finns liksom inte längre.

Har ringt och kollat med familjerådgivningen.. ska få komma dit i augusti.

Ja, jag har varit i samma situation men jag skilde mig så jag vet inte om det går.
Nu 6 år efteråt så kan jag sakna "familjelivt" och den gemenskapen men jag känner fortfarande inte ett enda smack av kvinna/man känslan för honom. Kan inte föreställa mig hur det skulle vara att fortsätta leva med honom utan att känna åtrå, lust, hetta, glädje och längtan mer i livet.
Men visst önskar jag att det fanns en magisk fix, för det är inte lätt att separera efter många år med barn.

Nu vet inte jag om man kan få tillbaka känslorna, men kan ni inte ägna er åt någon fritidsaktivitet tillsammans? Hitta någonting som båda gillar, kanske något som man gör två och två så att ni får möjligheten att hitta tillbaks till varandra?

Mina föräldrar var nog på väg att ta ut skilsmässa och så när jag var yngre på grund av olika saker, men sedan skaffade de hund och nu verkar hon ha sammanfört dem. Nästan varje helg tar de bilen någonstans och promenerar och sitter på något trevligt fik någonstans och bara... trivs tillsammans, liksom.

Så ja... gör någonting tillsammans som inte har med barnen att göra. Är väl mitt råd då.

Just det där är precis vad jag känner också.. att verkligen känna "man/kvinna" känslorna i alla fall lagom ofta, om än inte precis hela tiden, är jätteviktigt.
Hur länge försökte ni lösa problemen innan du valde att bryta?Har du någon gång ångrat beslutet att inte försöka mer/längre?

Känns bra att det finns "positiva" exempel också när det gått att lösa. Om att göra någonting tillsammans.. önskar verkligen att vi hade fler gemensamma intressen!

Men hon är med att gå till familjerådgivningen? Det är ju jättebra. Ge inte upp innan dess tycker jag!

Och så kanske ta ett allvarligt snack. Säg att "jag är ledsen för att det känns som vi inte pratar med varandra längre förutom om barnen. Jag vill verkligen lösa detta. Och att vi hittar på roliga saker tillsammans". Ta upp problemen helt öppet och icke anklagande.

Jag tror ni har varit för slöa båda två, det ÄR inte lätt med småbarn, man är så trött. Jag och min man hamnade i en slags fälla för ett tag sen då vi aldrig gjorde nåt ihop när barnen lagt sig utan han satt och spelade dataspel och jag läste. Till sist fick jag spel och tog upp det med honom och så skärpte vi oss. Så nu kollar vi iallafall bra TV-serier ihop. Bättre än inget. Och vi försöker prata ofta.

Vad hade ni gemensamt i början? Innan barnen?

Jag satt med min man sedan 16 år, på middag en barnfrikväll för sex månader sedan. Då var det som ett slag i magen. Inget att prata om, inga känslor, vi delade barnen och jag kände tydligt att jag gärna sitter på en middag med honom så här i framtiden, som barnens pappa, men inte som min make. Och ännu tydligare blev det då, att de känslor jag tillåtit mig känna för någon annan var alldeles för starka. Lycka till! Gräv i botten, vad vill du ha, vad vill du inte vara utan?

Helt rätt.. vi har båda två varit alldeles för slöa, eller dumma och naiva. Ditt inlägg var väldigt tänkvärt. Vad gjorde vi innan barnen. Gick och fikade och pratade, åkte på små utflykter, reste, tillbringade betydligt mer tid i sängen o.s.v.. fast vi hade flera dåliga perioder även innan barnen kom. Hon fick fibromyalgi, panikångest mm och förändrades rätt mycket under ett par års tid.. försvann ett år där utan att vi knappt rörde vid varandra och där sprack det första "nyförälskelseskimret" och i ärlighetens namn en del av närheten. Nära att jag ville separera redan då.. var en väldigt tuff tid.. fast jag kunde inte med det när hon hade det så jobbigt. Och det gemensamma när vi träffades.. vi var båda två väldigt aktiva och engagerade i diverse frågor, hade inslag av tidigare kriser som gav någon slags gemensam förståelse.. misstänker också att vi var ganska ensamma när vi träffades så det gick ganska fort allting.

Fast vi har utvecklats åt så olika håll under tiden. Känner mig rätt stark och trygg med mig själv numera och får ibland intrycket att jag liksom "drar" allting framåt och att det är en väldig obalans i förhållandet... hon är ganska passiv och "rädd", anpassar sig efter mig och följer efter vilket jag egentligen ogillar starkt. Satt och spånade på gemensamma intressen som vi har numera och kom inte på knappt något förutom just barnen.. kan oftast inte ens se samma filmer på tv!

Jo hon är med på det, mycket för att hon inser det stora allvaret i vad jag berättat för henne om mina funderingar. Har haft några riktigt långa samtal på sistone, i lugn och sansad ton, just om problemen (något ironiskt faktiskt äntligen ett "riktigt" ämne att prata om ;) ). Familjerådvigningen är säkert nyttigt fast jag är lite rädd för att jag känner mig lite uppgiven redan :(

Tack så mycket för svaret. Känner igen mig.. förutom att jag inte har känslor för någon annan än.. och det är konstigt att den insikten kan komma så plötsligt.
Hur länge tog det innan du bestämde dig för att faktiskt bryta? Hur mycket jobbade du/ni för att förändra?